Travelogues

About

CV

Publications

Media presence

Det började nog redan innan jag hade kommit iväg. Ett häftigt regnväder spolade bort en del av järnvägen och E14 mellan Östersund och Trondheim bara dagarna innan jag hade tänkt åka, och all trafik var inställd. Men så snöpligt kunde det bara inte få sluta! Och jag hade tur; bara dagen innan jag skulle åka så öppnade E14 för busstrafik och det gick att ta sig till Norge. Och i Mo i Rana väntade skjuts med Svein Grundstrøm norrut; mycket bättre kunde det inte bli.

Nattåget från Trondheim är inte det bästa om man vill sova, men det gick i alla fall att slumra. Sex på morgonen hämtades jag av Svein. Jag lyckades stjäla till mig ytterligare någon timmes sömn hemma hos Svein innan det var frukost och packning av bilen. Först någon gång på eftermiddagen var vi färdiga för avfärd. Härligt väder! Perfekt för, säg, en tur till fjälls. Eller varför inte glaciärvandring? Okstindarne ligger ju i närheten! Men något sådant har vi inte tid med, utan vi åker norrut. Strax innan Rognan ringer Sveins mobil. En hund har fallit ner i en glaciärspricka i Okstindarne! Så nu undrar polisen om vi kan ta oss upp på glaciären och rädda hunden? Självklart ska vi göra ett försök; vi kan bara inte lämna hunden i botten av en kall glaciärspricka. Okstindarne är dock för långt bort för att vi ska kunna ta oss dit själva, men får vi helikopterskjuts upp så ska vi nog klara av det. Efter ytterligare en halvtimme ringer polisen tillbaka: vi ska bege oss till Polarsirkelsentrum där en ambulanshelikopter kommer att möta upp. Vi vänder bilen och åker tillbaka upp på Saltfjellet. Med turistparkeringen som scen och några nyfikna turister som publik packar vi snabbt om och är färdiga lagom till att helikoptern kommer in över fjället. När helikoptern lyfter så går det inte ens att låtsas som om vi hellre hade sluppit räddningsaktionen. Vädret och utsikten är den bästa, och vi är på väg över fjällen rakt mot ett gnistrande vitt Okstindarne. Men det är ingen turistflygningen, och mardrömmen nu är att hunden ska sitta fast för trångt och långt bort för att vi ska nå henne ens med båtshaken som är med för säkerhets skull. Svein har dock jaktlicens, så vi kan planera för det värsta, samtidigt som vi hoppas på det bästa. Rätt snart lyckas helikopterpiloten lokalisera den lilla gruppen, högt uppe på kanten av glaciären. Men varmt väder med mycket solinstrålning i kombination med kall glaciäris är inte helt lätt för en liten helikopter att hantera, och vi måste landa på fast mark någon kilometer från olycksplatsen. Helikoptern töms på allt onödigt, inklusive sjukskötaren. Piloten går med viss tvekan med på att göra ett försök att flyga upp till olycksplatsen. Han är skicklig, och snart är både Svein och jag på plats vid den drygt halvmeterbreda och bortemot åtta meter djupa glaciärsprickan där vi kan höra Pia skälla. Riggningen sker i några decimeter snö, och snart kan Svein ta sig ner i glaciären för att hämta upp Pia. Då får vi reda på att hon är rädd för män, särskilt lite större karlar... Men av större karlar är nog Svein en av de mest lämpade för att rädda rädda hundar som Pia. Efter några minuters övertalning går hon med på att följa med honom upp ur glaciären och sekunderna senare är en mycket kall, blöt och lite mörbultad men annars oskadd setter uppe igen. Pias tursällskapet är förstås överlyckliga över att ha fått henne tillbaka. Att till och med en irländsk setter kan vara värd en helikopterutryckning! Svein och jag har fått en minnesvärd tur upp på Okstindarne och dessutom fått känna oss som hjältar för ett tag, och helikopterpersonalen har fått ett tacksamt uppdrag som brutit rutintransporterna. Pia i helikoptern och hon blir nedflugen till veterinärakuten där hon får träffa Ragnhild som har akutjour just idag. Inga allvarliga skador. Vi får följa med helikoptern till Mosjøen för tankning och nu börjar Sveins telefon ringa på allvar. Solskenshistorien om Pias räddning har läckt ut till de nyhetstörstande medierna, och hon får ett helt uppslag i VG någon dag senare!

Första dagen uppe vid Tjorve! Karteringslagen bildas, jag går med Svein och hans dotter Annelise och vi ska komplettera karteringen en bit på det som kallas F-serien. En liten förklaring om namngivningen kanske: När Torbjörn och jag hittade Tjorve började vi kartlägga redan under den första utforskningen av det som nu kallas den klassiska ingången. Vi kartlade alltså utifrån och inåt samtidigt som vi utforskade gångarna, och vi började förstås kartläggningen med karteringspunkt 1. En löpande numrering fungerade bra under de två första åren, medan vi fortfarande bara var ett karteringslag som jobbade där och grottan i bästa fall, trodde vi, skulle kunna bli ett par tre kilometer lång. Inför sommaren 1995, då vi för första gången skulle ha flera karteringslag igång samtidigt i grottan, och då vi hade börjat förstå att vi hade en grotta som kanske var dubbelt så lång som vi först hade trott, bestämde vi oss för att införa också en bokstavsserie. Den första karteringsserien, som nu hade närmare 70 mätpunkter, blev då A-serien. På A-serien kopplades den sommaren C-serien och på den J-serien och D-serien. I andra delar av grottan kartlades LT-serien (lertrippen), medan Östdörrens första serier (OS, OT och U) liksom Troll2 (TA) påbörjades redan då fast de då ännu inte var ihopknutna med resten av Tjorve. Den sommaren började vi också utforskandet av det som året efter började kartläggas som F-serien och var huvudstråket in i grottan under några år. Eftersom kartläggningen av Tjorve fortfarande pågår, så används ofta mätserierna som namn på olika delar av grottan. Det kan vara rätt förvirrande första gångerna man hör tjorvefolket prata kodspråk om M-serien eller F-serien, och ännu mer när man börjar diskutera enskilda mätpunkter som "TA40-salen" eller "F19". Men väl inne i grottan fyller kodspråket sin funktion, eftersom (nästan) alla mätpunkter är uppmärkta. Har man planerat att kartlägga från just F19 och man står vid ett rött plastband med texten F21 så vet man att det inte är så långt bort. Det gäller bara att hitta F20 och därefter F19. Och det var just i trakterna av F19, bara åtta-nio mätpunkter från Dumaen, som vi skulle börja kartläggningen, medan två andra grupper skulle jobba i närheten, och en tredje skulle försöka puscha Stoppenålen. Om kartläggningen är det absolut inget att skriva om; vi knöt ihop två tidigare stationer med ett enda mätben, kartlade en del av grottan som under flera år använts som transportstäcka in men som ingen hade idds kartera innan, och vi hittade en stor kanjon som ingen hade brytt sig om tidigare (vi misstänkte att det var övre delen på en kanjon som passerade I-serien vid I20 -- se så behändigt kodspråket är!). Kanjons i Tjorve är ofta lite luriga eftersom de brukar stupa ungefär 30 grader. De är alltså inte bara djupa utan också branta, och det är lätt att halka, vilket Annelise fick erfara ett par mätben från just I20 i nedre delen av kanjon. Hon fick en rejält stukad hand och, tror jag (jag tittade förstås aldrig efter!) rätt fina blåmärken i ryggslutet. Vi gjorde ett snabbt avslut på karteringen och bestämde oss för att vi nog hade gjort nog för idag, innan vi hjälpte Annelise ut. Nu klarade hon det alldeles utmärkt själv och det var mer självräddning än kamraträddning, och sedan ett par tre dagars konvalescens nere i skolan med lindad hand och linkande gång innan hon kom sig ner i Tjorve igen.

Annelises fall var illa nog, men skulle ändå visa sig bara vara något slags uppvärmning inför den riktiga olyckan som skulle komma ett par dagar senare. Repen i Troll2 behövde bytas ut liksom en del av förankringarna, så Bjørn Egil Johansen och jag bildar tillsammans med Karolina Filipczak och Ania Czas från grottklubben Sekcja Taternictwa Jaskiniowego KW Kraków, Polen, ett litet internationellt team, väl rustade för uppgiften med en nyladdad Hilton, mängder av rep, longlifes och maillons. Det började bra. Vi bultade om några handlinor, bytte ut allt rep vi kom över och såg till att de igenrostade schaklena blev utbytta mot maillons (fast de flesta av schaklena hänger kvar; de måste förmodligen sågas av, så det finns i alla fall en uppgift kvar till nästa år för en grupp som vill prova sig på en tur genom T2). Fyra personer var en perfekt gruppstorlek; vi behövde sällan vänta på varandra och alla kunde delta i jobbet. Troll2 är "sportingången" till Tjorve med många fina renspolade schakt. Flera av dem har frihäng, och innan man har nått botten av T2 möter man grottälven. Det finns också ett antal mindre branter och småschakt på några få meter som kan friklättras, ibland med hjälp av handlina. Ett av de djupare handlineschakten ligger några tiotal meter nedanför TA40-salen, som man kommer till genom en frihängande och torr 17-metersfirning. Den gamla handlinan var fästad runt ett mindre block som var inkilat mellan ett par större bumlingar. Handlinan byttes ut och Bjørn Egil tog sig ner på botten av femmetersschaktet. Karolina följde efter, medan Ania och jag väntade på vår tur. Ögonblicket därefter följde förankringsblocket efter. Med Karolina fortfarande i andra änden av repet. Ania och jag såg bara hur förankringsblocket liksom skuttade upp och över kanten, och hörde ögonblicket därefter dunsen och skrällen då först Karolina och sedan blocket landade. Därefter en oändlighet av tystnad och en känsla av overklighet. Har hon överlevt? Har blocket träffat Bjørn Egil och slagit ut honom också? Så hör vi äntligen att Karolina lever. Hon har ont, men hon lever. Och Bjørn Egil är oskadd. Dessutom nästan färdig läkare. Karolina har alltså fallit från strax under schaktkanten, ett fall på i alla fall fyra meter, slagit i bakre delen av hjälmen i några block, landat på den enda tillräckligt stora plana ytan i gången nedanför innan förankringsblocket på 25-30 kg har hunnit ikapp henne och delvis landar på hennes högra bröstkorg, delvis på blocken bredvid. Det är inte mycket som måste ändras på händelseförloppet för att katastrofen skulle vara ett faktum. Men nu är frågan istället: kamraträddning eller skicka ut någon för att larma grotträddningen? Karolina började komma till sig så pass att hon kunde svara på frågor, och efter att expeditionsläkaren hade fått göra en första undersökning (är hon vid medvetande? ja! andas hon? i stort sett... kan hon pratas med? jodå!) så bestämde de sig för att vi ska göra ett försök att få henne upp för schaktet (alternativet var att Karolina skulle få ligga obekvämt och kall och vänta många timmar på räddning). Det var däremot inte tal om att vi skulle kunna få henne upp genom schaktet vid TA40-salen, och ännu mindre uppför resten av T2. Men Tjorve var riktigt hjälpsam den här gången. I TA40-salen mynnar också U-serien, som är en del av den horisontella Östdörren. Så får vi bara Karolina över kanten så borde det vara fullt möjligt att få ut henne genom Östdörren. Anias och jag improviserade en enkel hissanordning, och sedan var det bara rå muskelstyrka som krävdes. Centimeter för centimer och med stor hjälp från Bjørn Egil och Karolina själv fick vi till slut upp henne för schaktet. Så var den mest kritiska biten avklarad. Nu gällde det bara att hitta genom Östdörren bakvägen, och visst, efter en del letande så kunde vi lämna TA40-salen. Ömsom ledandes, ömsom skjutandes och dragandes Karolina, tog vi oss sakta, sakta mot utgången. Vi höll oss i alla fall varma, och också humöret steg. Karolina hade ont i ryggen (konstigt vore annat), vänster underarm (förmodligen inte bruten, hon kunde stödja sig på den efter ett tag), bröstkorgen (helt säkert några brutna revben), buken (inte bra!) och benen. Men hon var pigg och ville ut så fort det gick. Hon hade fallit runt halv sex på eftermiddagen, och strax före midnatt fick vi de första vittringarna på att utgången var nära. Kondensdroppar i taket, och sällan hade vi varit så glada över att se en mygga. Strax efteråt var vi ute! Och det regnade inte ens! Ania (eller var det Karolina?) hade av någon outgrundlig anledning som nu verkade som ett förutseende glömt att lägga ifrån sig mobiltelefonen vid Tjuvsprekka på väg upp, så den hade följt med under hela turen, och Karolina ringde ner till skolan. En dryg halvtimme senare dyker den förste svettige polacken upp, och snart har vi sällskap av Peter Frys, Bartek Czapski och Tom Jagla. Nu var det bara branten ned till bilarna kvar, och tjugo över ett var vi äntligen tillbaka till skolan. Bartek och Bjørn Egil, våra två läkare, kom överens om att Karolina borde få åka in till Bodø sjukhus, och ambulans tillkallades. Det visar sig vara precis rätt beslut; i Bodø konstaterades en mindre blödning på levern och Karolina fick tillbringa några tråkiga dygn i Bodø, innan hon tillfälligt blev frisläppt i väntan på ambulansflyg hem till Kraków och ytterligare några dagars sjukhusvistelse där. Det går att lära sig flera saker av denna incident, det viktigaste är att aldrig lita på tidigare riggningar och förankringar, hur mycket de än har använts och hur mycket man än litar på de som har riggat. Misstag görs, tillfälliga lösningar blir permanenta, utrustning åldras och slits.

Det verkar vara något visst med vackra dagar och glaciärer. På väg från Bonnådalen mot Rognan ringer Svein till Annelise som jag har fått lift med. Jag får också prata med Svein, men jag förstår tydligen inte norska. Man? Bre? Sprekk? Vadå? Svein och Torstein har åkt till räddningsdepån i Bodø för att hämta upp det mesta av grotträddningsutrustningen som finns där för att det ska med till Beiarn och årsmötet där. Efterhand klarnar bilden. Medan de är där går larmet: två lokala karlar har bestämt sig för att de just i dag ska ta sig en promenad på Okstindarne. Helt plötsligt har den ene av männen försvunnit spårlöst. Den andra larmar polisen som larmar alpina räddningen som låter Svein och Torstein bli med som observatörer. Den försvunne hittades i livet och i stort sett oskadd i botten av en bresprekk, så jag kanske kan lite norska ändå.

Svein ledde nu helikopterligan med 2-1. Annars låg vi lika vad gäller räddningsaktioner (3-3). Dags för lite paus, som ägnades åt dels räddningsövningen under årsmötet, dels åt en förberedande responsteamövning som jag råkade hamna på. Räddningsövningen var tillsammans med det lokala röda korset, och lyckades till hälften: vi fick ut personen som hade skadat sig i grottan (och som vanligt gick bårbärningen mycket snabbare och lättare än vad vi hade kunnat hoppats på!), men vi misslyckades med att hitta den första personen som hade gått ut för att larma men sedan inte setts till... (hon hade kommit ut ur grottan, men sedan lyckats hålla sig gömd). Det var rätt frustrerande att inte veta om hon kanske, kanske ändå inte hade lyckats gömma sig inne i grottan?! När kan man vara säker på att en lite längre grotta är helt genomsökt? Responsteamsövningen var en förberedande övning för ett par tilltänkta framtida responsteamsmedlemmar, men vi var några andra som fick hänga med också. Första delen av övningen gick ut på att alla skulle kunna åtminstone ett mindre antal knopar (jag misslyckades totalt; har nu några meter rep som jag övar knopande på när jag får en stund över), sedan bårinpackning och sist bårhissning uppför branten vid stenbrottet där också andra dagen av SRT-kursen höll till, innan de försvann till en grotta i närhet. Och då kommer vi in på...

...nästa räddningsaktion! Också denna gång ringer det i Sveins telefon. Anders är skadad! Och även om ingen säger det så kan det ju bara vara en Anders, Sveins son. Han har tydligen skadat foten, kan kanske, kanske inte ta sig ut ur grottan själv. Vi avvaktar med bårhissandet till dess vi vet om båren behövs eller inte. En kvart senare ringer det igen. Anders är ute ur grottan, men osäkert om han kan ta sig till vägen själv. Ska göra ett försök. Någon minut senare: ...bår är nog bäst ändå... Sekunderna senare är räddningsövningen avblåst och räddningsaktionen startar. Båren in i bilen och Svein och jag åker först. Alldeles för kort tid senare, trafikmässigt sett alltså, är vi framme. Bår på ryggen och iväg till grottan och Anders. Men... det är ju inte Anders som ligger där! Eller det är det ju, men inte Anders Grundström utan Anders Westerlund. Jag misstänker att Sven blev lite lättad över att det inte var sonen som låg där, men det är inte roligt heller att se en kamrat skadad. Men Anders var i gott mod, där han låg med sin skadade fot. Han hade visst blivit överlistad av Beiarn, och litat på ett fotsteg. Det ska man visst inte göra; den inte så bergfasta skiffern bröts av och Anders hade trampat snett och slagit i sidan av foten rätt rejält. Bår behövdes alltså för att få honom ut till vägen och ambulansen; även om det inte var långt så var det brant och oländigt. I Bodø kunde det senare konstateras att han hade frakturer i foten.

Avslutning. Nu var det väl i alla fall dags för mig att åka tillbaka till Sverige. Därmed inte sagt att krånglet var slut. På väg ner mot Mo i Rana havererade Torsteins bil. Den gick att köra efter omlastning, men det var knappt. Jag fick lift i en av de polska bilarna, och vi lyckades alla ta oss hem till Svein och Ragnhild. Där kunde jag inte låta bli att missa nattåget söderut och istället fick jag en dagstur till Burfjellet. Polackerna, förutom Karolina som egentligen var förbjuden att ens åka bil och nu väntade på ambulansflyget till Kraków hemma hos Svein och Ragnhild, skulle upp dagen efter tillsammans med Hans Øivind. Svein och jag bestämde oss för en dagstur, och vi fick sällskap av Ragnhild upp. Strålande väder idag med, och jag förstår verkligen varför så många har blivit så förtjusta i området, som var lättillgängligt, vackert (så när som på en rad kraftledningar), och med flera bara delvis utforskade grottor. Jag hoppas verkligen att vi blir riktigt många från både Sverige och Norge (och Polen!) som passar på att åka till Burfjellet sommaren 2008! Tiden gick fort, men vi hann ner till tåget i god tid. Och sedan väntade vi. Och väntade. Och började undra. Vad var det folk pratade om? Urspårning? Var det verkligen möjligt, att tåget hade spårat ur, bara sådär?! Ja, tydligen; det var ju dessutom bara i linje med allt annat som hade hänt de senaste veckorna. Jag fick i alla fall ytterligare en övernattning hos Ragnhild och Svein. Och Karolina och jag fick en dag (till) för lite turistande i Mo i Rana innan hon flögs hem till Kraków och jag faktiskt lyckades ta tåget hem till Sverige!

Epilog. Olyckssäsongen var allt annat än över. Knappt hade jag kommit tillbaka till Sverige förrän jag läste om den tragiska grottdykolyckan där Ståle Tveitane omkom i Plura. Sommaren 2006 blir inte bara sommaren då Tjorve passerade 20 km och NGF hade ett av sina mest välbesökta årsmöten, utan också rekordsommar vad gäller grottolyckor, med den första dödsolyckan i en nordisk grotta. Låt nästa sommar bli rekordsommar bara vad gäller grottlängder!