I slutet av 1960-talet var världens djupaste grotta, Gouffre de la Pierre Saint-Martin i Pyreneerna, 1171 meter djup. Det var bara några år tidigare som P.S.M. som andra grotta hade passerat 1000-metersstrecket i djup, men redan gick jakten på nästa tusenmetersgrotta, nästa världens djupaste. Expeditioner gick till all världens hörn, och i början av 70-talet var det dags för Zagrosbergen i västra Iran att få besök av britter[1]. Zagrosbergen var ett av de riktigt lovande områdena, med stora områden karst och 2000-metersreliefer. Redan den första expeditionen 1971, med nio man och två kvinnor i en Landrover och en minibus, var en succé. De åkte, via balkanstaterna, Turkiet och västra Iran, till Kermanshah och Kuh-e Parau där ingången till Ghar Parau snabbt hittades[2].

 
 

Expeditionen utforskade grottan till ett djup av runt 740 meter, där de vände på toppen av ett schakt. Djuppotentialen var uppskattad till minst 1700 meter, och året efter återvände britterna med en 16 personer stark och välfinansierad expedition[3], den här gången för att utforska nästa tusenmetersgrotta och slå världsrekordet i grottdjup. Intet av detta lyckades. Den första turen ner i grottan nådde fjolårets vändpunkt, tog sig ner för schaktet och, några meter längre ner, möttes av en obönhörlig, lerig sifon. Ghar Parau hade ”Paraued” och blev bara 751 meter djup[4]. Återkommande expeditioner under 1970-talet, från Storbritannien, Frankrike, Italien och Polen, lyckades inte hitta någon djupare grotta[5, 6]. Under 1970-talet började också tålamodet med den allt mer opopulära shah Mohammad Reza Pahlavi och hans hatade säkerhetspolis SAVAK tryta, och så i december 1978 inleddes den gröna revolutionen som äntligen befriade Iran från shahernas förtryck. Men efter ett år med doft av frihet sänktes ett nytt mörker över Iran, ayatholla Khomeini och hans fundamentalistiska revolutionsgarde hade befäst makten och infört sharialagar. De utländska grottexpeditionerna upphörde och den inhemska grottmiljön förde en tynande tillvaro. Inte förrän i slutet av 1990-talet började de utländska grottutforskarna återvända till Iran, och sedan en tjeckisk expedition 1997 har tyskar, britter, tjecker, spanjorer, schweizare, italienare, ryssar, ukrainare, österrikare, polacker och möjligen ytterligare någon nationalitet besökt Iran för att utforska grottor, nu tillsammans med Iranska speleologer[6, 7]. Men ännu är Ghar Parau ohotad som djupast grotta i Iran.

Map of IranSå i mitten av maj satt jag på ett Iran Air-plan på väg till Imam Khomeini International Airport utanför Teheran. Det var lite av en överraskningsresa, det var bara tre månader tidigare som jag under ett besök i Kraków hade blivit tillfrågad om jag ville följa med på en kort rekognoseringsexpedition till Iran. Syftet med turen var att hitta ett område som polackerna skulle kunna återvända till med en större expedition senare under året. Vi skulle hålla oss till Zagrosbergen och koncentrera oss på området runt Kermanshah i provinsen med samma namn i västra Iran, inte långt från gränsen till Irak och strax söder om Kurdistan. Vår expeditionsledare var Marcin ”Qb” Kubarek som jag kände sedan tidigare. Nyss fyllda 28 år var han näst yngst av oss, men den mest erfarne, med expeditioner till Norge, Montenegro, Kaninmassivet i Slovenien, Lamprechtsofen, Feichtnershachthöhle och andra djupa grottor i Österrike, och inte minst en National Geographic-sponsrad expedition till Påsköarna. Dessutom är han den ende av oss utlänningar som har varit i Iran tidigare, i oktober i fjol tillsammans med några andra grottisar från Kraków på en första rekognoseringstur. _DSC3563Vår expedition var alltså den andra rekturen. Från Polen kom ytterligare två grottkrypare. Bogusław Wypych, 30 år, är grottinstruktör och arbetar bland annat, liksom många andra polska grottisar, med höghöjdsarbeten. Med sin långa hästsvans är han också den av oss som väcker mest uppmärksamhet bland folk; på flyget in till Teheran hade han blivit tillsagd av en medpassagerare att han måste täcka håret, innan hon upptäckte sitt misstag... Zbigniew Wiśniewski, eller Stanley, är med sina 45 år expeditionens äldsta heltidsdeltagare, och har också han en hel del resor i bagaget, bland annat till Nya Guinea, Mexico och den stora Påskö-expeditionen. Åldern, eller kanske snarare det goda livet, har börjat ta ut sin rätt, men Stanley hängde med rätt bra. Förutom oss fyra utlänningar har vi också en iransk grottis med oss, Alireza ”Ali” Balaghi. Med sina 26 år var han vår yngste fulltidsdeltagare; seriös, engagerad men alltid nära till skratt. Dessutom skulle vi få tillfälliga besök av både lokala grottisar och grottisar från Teheran under olika delar av vår två veckor korta resa. Ett par dagar skulle också Jalil, en botaniker från Teheran, följa med.

Kermanshah

_DSC3670

Bussen, en inte helt ny Volvobuss, tog inte mer än fem timmar från Qazvin några mil från Teheran där vi hade stannat över natt hos Ali. Kermanshah är en livlig stad med tre kvarts miljon invånare i provinsen med samma namn mindre än 14 mil från gränsen till Irak. För de rätt få turisterna som hittar till Kermanshah är staden mest känd för de 2500 år gamla akemeneidiska relieferna i Behistun som är den fornpersiska kilskriftens rosettasten, men vi var inte där som turister så de missade vi förstås (däremot fick vi en titt på de tusen år yngre sassanidiska relieferna i Taq-e bostan). Mer upphetsande just då, under just den här resan, var att vi passerade bara några kilometer från Ghar Parau. Inte heller Kuh-e Parau-området med Ghar Parau besöktes. Vi ville koncentrera oss på det rätt dåligt undersökta grannmassivet Kuh-e Shahu. De intressantaste områdena, precis på andra sidan gränsen till Kurdistan vågade vi inte besöka; det hade nyligen varit strider där mellan regeringstrupper och kurdiska separatister. Rekognoseringstur som det här var började vi med dagsturer, men denna första dagen (stekande sol, över 1000 meters höjdskillnad, full grottpackning på ryggen) hittade vi ingenting. Inte de nästföljande heller, om man inte räknar ett par smågrottor på upp till tjugo meter i längd med mycket sediment och block. Fortsatte gjorde nog grottorna, men inte utan grävning. Jag ägnade ett par dagar åt att botanisera i den subalpina zonen med Jalil, innan han var tvungen att återvända till Teheran. Några av de iranska grottisarna och klättrarna som hade anslutit i Kermanshah gjorde ett par försök att nå en stor öppning som vi kunde se högt upp i en otillgänglig klippbrant, men de nådde inte ens fram. Några av polackerna och iranierna åkte till Paveh nära den Irakiska gränsen för att titta på Bel Cheshmeh, en stor karstkälla som gav runt 4 000 liter per sekund. Stora hydrologiska system i karsten finns det i alla fall. Men vattnet trängde upp ur helt vattenfyllda gångar, och var det börjar sin färd under jord är inte känt. Det verkar vara rätt vanliga fenomen i Iran, grottrelikter som slutar i sedimentproppar och stora karstkällor[8], något som de flesta expeditionerna sedan sjuttiotalet har fått erfara. Vi besökte också en turistgrotta, den drygt 3 km långa horisontella och vattenförande Ghar Quri Qal'eh.

Efter bara några få dagar hade vi i stort sett slut på intressanta områden runt Kermanshah, bortsett från de som just nu låg otillgängliga för oss i Kurdestan. Återstod gjorde ett massiv strax utanför Kermanshah, och vi planerade en tredagarstur dit. Vi har sett bilder på ett snöfyllt slukhål, så vi vet att det finns potential i området. Bussen släpper av oss en bit från bergsfoten. Vi har sju eller åtta hundra branta och varma höjdmetrar till passet, och det blir ett par svettiga timmar genom ett torrt och stenigt landskap utan träd eller andra buskar än torniga astragalus. Så når vi passet på 2400 meter över havet och kan ta oss en första titt över U-dalen. Det vi ser gör oss inte glada. Dalbotten som ligger ett par hundra meter under oss är täckt av djupa sediment. På andra sidan dalen finns kalkstenen i dagen, men den ser frostsprängd och uppsprucken ut. Inga öppningar kan ses. Vi känner oss lite lurade, det här var det sista området vi planerade att besöka, och än har vi inte varit iväg en vecka. Nödlösningen får bli Luristan. De flesta av iranierna vill inte stanna över natten här uppe, men vi andra känner inte för att gå ner direkt, utan tänker kartera en känd och utforskad men okarterad grotta lite längre in i dalen, och sedan gå ner tidigt dagen därpå. Stanley och jag avstår från att grotta idag; ensam tar jag en tur längs med bergsryggen nedåt dalen. Efter någon kilometer når jag dalbotten och den lilla bäck som rinner igenom den. Lite längre bort ser jag en öppning som nog bara är en grund nisch, men jag går ändå dit. Ingången leder direkt in till en tvärpassage med en stor skorsten sex meter rakt upp i luften. Till höger går gången vidare till en halvannan meter hög mur innan den mynnar rakt ut i dalen, medan den till vänster går till en liten flaskhals. På andra sidan är en liten sal, gott och väl ståhöjd och med plant och torrt golv. _DSC3883Det luktar starkt av inpyrd rök i hela grottan, och det finns några eldstäder. Totalt är den lilla ”nischen” bortemot 50 meter lång och en av de finaste grottrelikterna vi hittar under resan. På väg tillbaka mot passet där vi kommer att tillbringa natten hämtar jag vatten i bäcken. Det kryllar av liv i det, men det duger till te och matlagning. Ingen av oss blev heller magsjuka under resan, trots sallader, morotsjuice med glass och vatten ur knappt strömmande småbäckar. Vi övernattar under bar himmel i det blåsiga passet på de sex små sovplatserna som Stanley har gjort i ordning, bäddade med en bergssilja. Himlen brann i rött vid solnedgången; det är sandstorm i Irak.

När vi ändå var uppe på berget bestämde vi oss för att ägna en dag åt att gå uppför dalen och i alla fall försöka återfinna sluket vi sett bilder på. Vi gick utan någon särskild ordning, ibland var för sig, ibland tillsammans. Och vi hittade en hel del grottöppningar på det sättet. Men bara öppningar till grottrelikter; de flesta var bara nischer, endera slutade de i ingenting, eller i stora blockhögar, eller så gjorde de bara en sväng in i berget och mynnade åter i det fria efter något tiotal meter, skvallrandes om att det en gång fanns mycket längre grottor här. Jag går i mina egna tankar tillbaka från ett helt igenproppar sluk och råkar nästan helt missa öppningen som gömmer sig några meter till höger. Det är ett schakt på några meter med en fortsättande gång i botten, det mest lovande vi har hittat hittills! Qb håller på att försvinna åt andra hållet men ropas över till min öppning. Han klättrar ner för ingångsstupet och når snart ett större schakt. Längre kommer vi inte utan utrustning. Vi hittar ett till öppningsschakt bara några meter bort. Utforskning och kartering får vänta till i morgon. Vi har dock ett problem: det mesta av vårt rep och borrmaskinen bars ner av iranierna redan första dagen...

Medan Qb och Bogus riggar grottan karterar Stanley och jag. Ali gjorde en tur till bergsfoten och tillbaka tidigt på morgonen för att hämta tillbaka borrmaskinen så riggningen går raskt. Karteringen också, vi använder en prototyp till en ny version av CaveSniper, en polsk sikta-och-tryck-kompass/klinometer. Grottan sluttar brant nedåt, och snart är vi i toppen av ett fint frihäng i ett rymligt schakt, 18 meter djupt. I botten ligger några ben från förolyckade djur nedanför en brant sintervägg. Grottan fortsätter en liten bit till, men är nu trängre och blocken är fler. Drygt 60 meter under ingången kan man klämma sig igenom en trång spricka och titta ner i en liten vattenfylld sal med botten fem-sex meter längre ner. Djupare än så kommer vi inte. Sinterväggen går att klättre upp till ett par droppstensfyllda salar, också de utan fortsättningar. Det är vackert, men just inte mer än så.

Efter tre nätter under bar himmel, stjärnor mellan molnen som blåste förbi och trekvarts måne, är det dags att gå ner. Vi är färdiga med Kermanshah för den här gången. I morgon bitti tar vi bussen till Khorramabad i Luristan.

Khorramabad

Khorramabad, en liten stad inklämd mellan två låga bergskedjor, i ett landskap dit människor kom snart efter vår utvandring från Afrika för runt 50 000 år sedan. De välkända luriska bronserna är förstås mycket yngre, bara runt 3000 år gamla, och många av dem går att se på den fina lilla utställningen i borgen Falak-ol-aflak som dominerar stadsbilden. _DSC4120Vi börjar med att träffa representanter för stadens och provinsens klätterförbund (som lyder under idrottsministeriet), och liksom i Kermanshah blir vi sponsrade med en minibuss och boende. Men första natten stannar vi ute, halvvägs upp till ett område där en man från byn nedanför berget känner till ett djupt schakt: näst intill bottenlöst och med stora fortsättningar, hur han nu kan veta det. Vägen från byn till berget liftade vi, sju personer med packning, på en liten traktor; det var bara genom ett under som vi överlevde den färden! Morgonen efter fortsatte vi uppför rasbranten till topp-platån och schaktet, som visade sig vara om inte bottenlöst så drygt 45 meter djupt. Det var först när vi började bulta för riggningen som vår guide, mannen från byn, förstod att vi tänkte klättra ner i schaktet. Hade han vetat att vi var så galna hade han aldrig visat oss det! Allt han kunde göra nu var att hoppas att vi mot alla odds skulle klara oss helskinnade från turen... vilket vi förstås gjorde. Schaktet gav dock inte mycket mer grotta; det slutade i en snökon, och den lilla gången som ledde djupare blockades snart av block och sediment. En mängd svalor hade byggt bo i schaktets väggar och de flög upprört ovanför våra huvuden. De hade också skapat en guanobrant upp till en liten öppning drygt sex meter upp i schaktväggen. Den här gången slutade gången i en liten kammare med en torrlagd sjö och fina stalagmiter och sinter; man kunde tydligt se spåren efter den forna vattenytan. Vi slapp traktorn tillbaka till byn, men blev inbjudna till te, iskall bergsmyntakryddad dugh (drickyoughurt) och frukt hos vår guide.

Vi hade fått tips om en grotta som skulle, så vitt vi kunde förstå, vara upp mot 500 meter lång men sluta i vatten som hade hindrat vidare utforskning. Nu hade vi lärt oss att inte lita helt på våra uppgiftslämnare; Qb började bli rejält desillusionerad vid det här laget, och rätt besviken över att vi inte redan i Kermanshah hade hittat ett område värt vidare utforskning. Men vi tog vår minibuss och fick hjälp av en lokalkänt man som visste var grottan skulle vara, och åkte mot Alashtar. Vi hamnade i en liten by vid vägs ände, där vi ockuperade ett rum i byns sista hus. De var släktingar till vår guide, men såg på oss med stor misstänksamhet. Vandringen därifrån gick genom en underskön men trång dal längs med en stor bäck och små åkrar och fruktodlingar klättrandes uppför dalväggarna. Efter en lätt halvtimme kom vi till källan, en liten damm som hade byggts av amerikanska ingenjörer åren före revolutionen för att förse byn med dricksvatten. Källans vatten är drygt tio kyliga grader varmt och strömmar ut ur sprickor någon meter under dammens yta. Lite längre bort finns en liten öppning som ska vara vattenförande vid högvatten, men vi kommer inte mer än kanske tjugo meter in. Några hundra meter längre in i dalen finns grottan vi ska till. Ingångskammare, ett litet schakt och så en till sal. Ännu ett schakt -- men vattenfyllt. Man kan se hur gången fortsätter under vattenytan. Inte var grottan 500 meter inte, med en sidogång kommer vi upp till en längd på 74 meter. Qb är helt uppgiven, och orkar inte ens tänkta på att kartera grottan utan stannar utanför i skuggan av ett stenblock, medan det blir Ali och jag som får göra en snabbkartering.

Dorud

Gav inte expeditionen mer än det här? Vi har i praktiken bara en expeditionsdag kvar, och den kommer vi att förlägga någonstans utanför Dorud, en timmes vansinnesfärd med taxi från Khorramabad. Taxin började med att köra på fel sida av vägen, och sedan blev det bara värre. I Dorud skulle vi få bo i en idrottslokal, men en grupp poliser skulle också övernatta där, och då vi som utlänningar klassades som säkerhetsrisk (för polisen alltså) fick vi istället sova över hos en av Alis klätterkompisar. Hans åldriga mamma lämnade den lilla lägenheten, vart vet vi inte, för att vi skulle få vara ifred, eller för att det passade sig så, där i Dorud. Morgonen efter tog vi taxin till en liten by just utanför Dorud; därifrån gick vi upp mot Kuh-e Pariz-massivet. _DSC4414Det är ett intressant massiv, hela toppen består av konglomerat, men lokala klättrare känner till flera schakt, det största ska vara runt 100 meter brett. Vi går med lättast möjlig packning, och får en byracka som sällskap från byn. Vi startade tidigt och tog vår frukost vid ett litet källflöde. Stanley och Hossein Boueini, en ung och entusiastisk grottis från Teheran som varit med de senaste dagarna, stannade vid källflödet medan vi andra fortsätter upp mot platån i sällskap med två av de lokala klättrarna. Av någon anledning ville iranierna inte lämna Stanley ensam. Kan det vara för att Luristan har rykte om sig att vara den farligaste provinsen för turister och resande i Iran? Lurerna gör skäl för sitt namn, i alla fall om man ska tro iranierna från de andra provinserna.

Från platån på runt 2700 meters höjd har vi en fantastisk utsikt över dalarna nedanför. Små byar som ligger som ljusa fläckar utspridda på trädfattiga dalsidorna. Åt sydost ser vi Ostran Kuhs snöklädda toppar skina ikapp med solen. På några ställen på platån bryter berg fram idagen, och där har det bildats flera schakt och smågrottor. Några av grottorna har en del speleotem, men också mängder av block som frigjorts från konglomeraten. Det är en vacker konglomerat, med många olika storlekar och färger på bergartsbollarna, från små gruskorn till stora stenar, ja nästan små block. Kittet är med all sannolikhet kalciumkarbonat. Men bergartsbollarna när de har lossnat från kittet blockerar effektivt de små grottorna vi hittat, och den längsta är nog inte mer än tjugo meter. Schakten är djupare, men hur djupa får vi inte veta, eftersom vi inte har med någon utrustning för att ta oss ned i dem. Och hur riggar man säkert i konglomerat? Det känns som om bollarna kommer att dras ut ur kittet om de belastas det minsta lilla... Så kommer vi till det stora schaktet. Och det är stort. Säkert hundra meter långt, en 30-40 meter brett och, sägs det, minst 50 meter djupt. En klättrare från Dorud ska ha varit ner i schaktet, som var delvis snöfyllt, och sett en gång fortsätta in i berget... Men utforskningen av platåschakten får vänta till en annan gång! Det är ändå en rätt fin avslutning på vår annars rätt misslyckade och humörsänkande rekognoseringstur[9]. På väg ner från platån klättrar vi genom ett halvt schakt, numera utan yttervägg. Från källan där vi hade frukost kunde vi se en stor öppning i väggen strax nedanför platån, men gissat att det bara var en grund nisch. När vi kommer fram till nischen hittar vi istället en imponerande grottöppning, cirka 20 meter bred och tio meter hög och med en meterhög stenmur som spärrar öppningen. Den stora gången fortsätter kanske trettio meter in, och längst in mynnar ett par höga skorstenar i taket. Till höger och vänster mynnar också ett par trånga gångar. Den ena leder till en liten kammare med vackra, massiva stalagmiter och en möjlig fortsättning högre upp. Den andra gången går brant uppför ett vackert gult sinterfall, och därefter en liten gång med sinterdammar, den innersta fortfarande vattenfylld. Det är inte mycket grotta, men det är vackert..

_DSC4685Var det allt? Ett par 60-metersschakt, varav ett en drygt hundra meter lång grotta, några grottrelikter, och ett konglomeratschakt vi inte kunde ta oss ned i. Ja, det var allt, i grottväg i alla fall. Inte riktigt vad vi hade hoppats på, men vi fick resa runt i ett vackert landskap. Våra förhoppningar om den iranska gästvänligheten infriades många gånger om. Även om det inte verkar helt lätt att hitta de djupa och långa grottorna som säkert finns i Iran så lockar landet till fler resor, för att besöka våra nyfunna vänner där, uppleva en uråldrig historia, fascinerande flora och höga berg. Och grottorna finns ju där, någonstans...

Vi vill tacka The Iranian Mountaineering Federation för stöd och sponsring via de lokala organisationerna i Kermanshah och Luristan. Vi vill också tacka alla de iranierna som upplät sina hem och sin tid åt oss!

[1] Men de var inte först med att utforska grottor i Iran. Redan på 1940-talet besökte den svenske läkaren Knut Lindberg (1892-1962) Iran för biospeleologiska studier, se Rabbe Sjöberg 1975. Knut Lindberg. Grottan 10(3): 3-6.

[2] Ghar betyder grotta på persiska, och Kuh berg.

[3] Den brittiska grottexpeditionsfonden Ghar Parau Foundation, ännu idag stöttandes expeditioner till världens alla hörn, grundades på överskottet från 1972 års Ghar Parau-expedition.

[4] D. Judson. 1973. Ghar Parau. New York/London: Macmillian Publishing. 216 sidor.

[5] De djupaste grottan förutom Ghar Parau som hittades under 1970-talet var 315 meter djupa Ghar Shah Banu och 308 meter djupa Ghar-i Cyrus. De var intill nyligen fortfarande de tre djupaste grottorna i Iran och ligger alla i samma område i Kermanshahprovinsen. Helt nyligen har en ny djup grotta, Som, utforskats till drygt 400 meters djup. Något oväntat ligger Som i den östligaste delen av Elburz-massivet.

[6] E. Raeisi och M. Laumanns. 2009. Iran cave directory. Andra upplagan. Berliner Höhlenkundliche Berichte Band 37. 143 sidor.

[7] M. Laumanns, S. Ghazy och S. Brooks. 2009 och senare. Nätsida Caving in Iran, http://caving-in-iran.org/. Besökt 2011-01-23. Se också Iran Caves (http://irancaves.com/).

[8] Det verkar vanligt med diffus dränering av ytvatten till karstakvifärerna; på grund av den stora lutningen hinner inte heller vattenflödena förenas i större passager förrän på rätt stort djup. Zagrosbergen växer fortfarande, och det skapar en intensiv erosion som i sin tur skapar stora mängder sediment, som helt eller delvis fyller upp grottorna.

[9] Konglomerat har potential för grottbildning. Bob Gulden (http://www.caverbob.com/other.htm) listar flera långa och djupa konglomeratgrotta, den längsta är den 58 km långa Bol'shaja Oreshnaja i Krasnojarsk i centrala Sibirien, och den djupaste är en grotta i Honduras, den 386 meter djupa Pozo del Portillo.

Tidigare publicerad i Grottan 45(3): 36-44 (2010) och på Utsidan. English version published on-line.