Grotträddningskursen 1990 - Vad som hände

Johannes Lundberg

Det viktigaste som vi grottkrypare har att tänka på är att olyckor kan inträffa. Därför anser jag att det är nödvändigt att känna till hur man ska handla vid en grottolycka, och för att avhjälpa min egen okunskap for jag med tåget från Ljusdal en kväll för att anlända till Abisko, och grotträddningskursen, eftermiddagen därefter. Där blev vi mottagna av de kursansvariga (Sven Gunnvall, Leif Sigvardsson och Lars-Erik "Nisse" Nilsson) och visade till tältplatsen som var belägen i ytterkanten av ortens skolas lekplats. Hur man skulle vakna på morgnarna, strax före klockan åtta, var därför inget att oroa sig över.

Vi gick ut löst

Själva kursen skulle börja på måndagen, och söndagseftermiddagen gick åt till att göra oss hemmastadda i och kring skolan, som skulle tjäna som kurslokal. I gymnastiksalen spändes rep upp och det klättrades ett tag, även improviserade räddningsövningar av "medvetslös SRT-are på rep" utfördes av några entusiaster. Jag vill minnas att kvällen avslutades i musiksalen framför grottvideos från England, som vår specialimporterade "lärare", Jack Pickup från engelska CRO (Cave Rescue Organisation), hade tagit med sig.

Under måndagen pratades lite allmänt grottsäkerhetstänkande fram till strax före lunch då Johan Molin och en polis från Kiruna dök upp. Polisen kunde tyvärr endast närvara vid diskussionen om hur räddningsproceduren skulle kunna tänkas fungera och vilken myndighet som skulle vara ansvarig vid en grottolycka. Vi fick i samband med detta en inblick i hur engelska CRO är uppbyggd, och också om skillnader i ansvarsområden mellan den kommunala räddningstjänsten och den polisiära fjällräddningen.

På tisdagsförmiddagen var Anders Nyström, Nypan kallad, från fjällräddningen, på plats för att lära ut första hjälpen i oländig terräng.

På eftermiddagen demonstrerades bårar, selar, kommunikationsutrustningar och annat som skulle kunna vara användbart vid en grotträddning. Faran med hypotermi, allmän nedkylning, diskuterades när inandningsluftsuppvärmaren "Little Dragon" demonstrerades. Hypotermi är kanske den största faran i en nordisk, kall grotta, så kläd er varmt vid grottbesök! Ta också gärna med någon varm dryck och lite att äta, det tillför kroppen energi.

Sen blev det praktik

Onsdagen var vikt för lite mer praktiska övningar, uppe vid Kåppashåla och Övre Kåppasjokkgrottan, där bårbärande skulle tränas. Vi delades in i två grupper med varsin bår och varsin "förolyckad". Ovningen gick ut på att få ut olycksoffren så fort som möjligt, åtminstone innan de började frysa. Det hela gick förvånansvärt fort och smidigt, och väl ute bytte de båda grupperna grotta för att än en gång kånka ut bårarna. Alla tre offren, Jan Mellring (som "förolyckades" två gånger), Leena Taillefer och Leif Sigvardsson, hade kommit ut innan kylan hade börjat verka. Över huvud taget tycktes övningarna vara lyckade om än ganska jobbiga. Även Jack Pickup, som följde med som observatör, var nöjd med vårt resultat och sätt att arbeta, med undantag för några detaljer.

Lite förlustelser behöver man...

På kvällen samlades vi uppe på Micke Ojas fantastiska vind i Abisko stationshus, en vind inredd med en hel klättervägg och permanent uppslaget tält. Vi fick där, bland annat, en presentation av den inofficiella "grottklubben" Cobran och av en nyfunnen mindre grotta fylld med grottpärlor, allt i samband med en allt annat än allvarsam show, som gjorde att man inte var säker på vad som var skämt och vad som var allvar. Därefter visades bilder från en brittisk utflykt till den mer än kilometern djupa Gouffre Berger i Frankrike.

...innan det blåser upp

På torsdagen var det så dags för den stora grotträddningsövningen, i någon av grottorna i Vadvevagge-trakten, det gissades på Vouitaskallogrottan eller Lämmelhålet. Likaså gissades det om vem som skulle bli den förolyckade. Nisse var väl den som de flesta ansåg som det troligaste offret. Det enda vi visste var att larmet skulle komma någon gång mellan nio och tio på förmiddagen, att vi skulle få flyga med armáhelikopter till grottan och att en polis, Anders Perä, skulle vara räddning sledare.

Klockan 9:35 kom larmet. Nisse hade skadat ett ben, ev brutit det, innanför stora schaktet i Lämmelhålet en halv timma tidigare. Leif Sigvardsson var kvar hos Nisse, medan den larmande, Sven Gunvall, skulle stanna kvar vid den "av en händelse" medtagna biltelefonen alldeles utanför grottingången.

En timme senare var genomgången inför räddningsaktionen avslutad på fjällräddningsstationen i Abisko. I väntan på att helikoptern skulle anlända från Kiruna byttes det om till grottutrustning, och vid tolvtiden gick så första arbetsgruppen innehållande de SRT-kunnigaste upp till mötesplatsen för helikoptern, och någon gång runt halv ett lyfte helikoptern med pionjärgruppen. Själv for jag med fjärde turen (eller var det tredje?) och kom upp till grottan vid tvåtiden, där jag efter en snabb måltid blev kommenderad in i grottan och utposterad alldeles innan det branta började. Förvånansvärt snart därefter var Nisse, placerad i en räddningssele, framme vid schaktet och inte lång tid senare hade han via en "linbana" passerat det och kunde läggas på bår för att bäras ut ur grottan. Klockan 16:38 var han ute. Nämnas kan att Nisse hade placerats i selen en kvart i två enligt Jacks anteckningar.

Färden tillbaka till civilisationen skedde även den med helikopter, även om vädret hade börjat bli sämre. Allt gick i alla fall bra; och vi hade, när alla var nere från Vadvevagge, en kort genomgång av övningen, som i mitt tycke hade varit lyckad, särskilt när man tänker på att de flesta av oss deltagande inte hade några erfarenheter att tala om från grottolyckor.

På fredagsförmiddagen hölls slutsummeringen och avslutningen av räddningskursen, som förhoppningsvis kommer att få årliga efterföljare om än i mindre format.

Hejdundrande avskedskväll

Men än var det inte slut! På kvällen hölls en avskedsfest i en kåta strax utanför Abiskos samhälle, där det bjöds på helstekt ren. Ölet, som några norrmän sålde billigt, gick åt, och inte blev det nyktrare av att en mindre "barservering" hölls öppen i en bil utanför. Hur som helst, det fanns lingondricka för dem som liksom jag anser att det är klokare att hålla sig nykter. Holger Dansk dök upp när festandet började närma sig sitt slut, men blev snabbt förvisad ut ur kåtan och till rökfri luft, där han tillsammans med en mindre skara tappra under ledning av Tomas Andreasson fortsatte att härja.

Lördagen var avresandets dag, själv for jag först på eftermiddagen och fick därför tid att ta en tur till Abisko turiststation tillsammans med Sten Bergman som också skulle med samma tåg.

I och med detta var allt definitivt över, och så är också denna korta redogörelse för vad som skedde där uppe. Jag ber att få avsluta med att tacka arrangörerna för en trevlig och lärorik vecka!

Tidigare publicerad i Grottan 26(1): 14-18 (1991).