Grottsjukor: om patogener och sjukdomsspridare i grottor
Attjo! Blev du förkyld efter din senaste grott-tur? Det har förmodligen inget samband, men helt säker kan du inte vara. Till alla andra faror under grottbesök bör vi också lägga till en del av de mikroorganismerna som lever i dem [1]. Marburgviruset till exempel, som orsakar blödarfebern Marburgfeber. Nära släkt med ebolaviruset orsaker det liknande symptom: det börjar rätt oskyldigt med huvudvärk, feber och muskelvärk, men övergår till våldsamma blödningar, cirkulationssvikt och funktionsbortfall hos inre organ. Dödligheten vid infektion av vissa virusstammar kan vara så hög som 90 %. Kanske inte en sjukdom man associerar med grottor i första hand, men en vanlig reservoar för viruset verkar vara halsbandsflyghunden (Egyptian fruit bat) som liksom många andra fladdermöss tillbringar dagen i stora kolonier i bland annat grottor. Det är lyckligtvis inte vanligt att grottbesökar smittas av Marburgviruset, men så sent som 2008 avled en holländsk kvinna i Marburgviruset, troligen smittad under ett turistbesök i the Python Cave i Maramagamboskogen, Uganda [2]. Under besöket hade hon kommit i kontakt med en av de många halsbandsflyghundarna som fanns i grottan, och insjuknat i Marburgfeber ett par veckor senare; senare undersökningar visade att 5 % av fladdermössen i grottan bar på viruset. Fladdermöss är reservoarer också för andra virus; ebolaviruset, SARS, rabies, henipavirus, melakavirus, kaeng khoi-virus, herpesvirus med flera [3, 4].
Också andra däggdjur som använder grottor som bon eller skydd kan vara reservoar för patogener. En amerikansk speleolog återvände från en av Gunung Buda-projektets expeditioner till Sarawak med leptospirosis [5], som orsakas av en spiroketbakterie som kan spridas från gnagare och andra små däggdjur (inklusive fladdermöss förstås) via deras urin till vatten. Under grottutforskning är det inte ovanligt att man får skrubbsår och andra småsår, och det är möjligt att det bidrog till infektionen, som ledde till 40-gradig feber, huvudvärk och muskelvärk.
Och vad sägs om grottfästingar? Jodå, sådana finns. I Mellanöstern, från Egypten öster till Indien och Kashmir, kan man hitta grottfästingen Ornithodoros tholozani (Cave tick, [6]) som är vektor för spiroketen Borrelia persica (med fler Borrelia-arter) som orskar fästingburen återfallsfeber (tick-borne relapsing fever TBRF, [7]). I Israel är så många som 30-60 % av undersökta grottor infekterade av grottfästingen! Symptomen är som namnet antyder återkommande feberattacker, och många smittas när de övernattar i eller i närheten av grottor (och, i mindre grad, ruiner, stenblock och i närheten av bohålor). Grottfästingarna är på sitt sätt beundransvärda; de kan överleva upp till 10 år utan att äta, och de kan upptäcka en värd på nästan 30 meters avstånd!
Men vi då, här uppe i kalla nord, nog går vi säkra för infektioner och sjukdomar i våra grottor? Jo, förhoppningsvis, men det är faktiskt ingen som vet. I södra Europa har man hittat bakterier i de få grottor som har undersökts som skulle kunna vara sjukdomsframkallande. Några av de mest intressanta hör till gruppen aktinobakterier. De är vanliga jordbakterier (tänk doften av jord!, eller rättare sagt doften av geosmin som bildas av vissa aktinobakterier), som ibland bildar svamphyfsliknande kolonier (så kallade aktinomyceter). Med största sannolikhet är aktinobakterier vanliga i skandinaviska grottor. De lever som nedbrytare, bland annat av lignin som få andra mikroorganismer kan bryta ner. Men det förekommer också flera patogena arter. Arter ur släktet Nocardia kan orsaka den svåra lungsjukdomen nocardiosis, men än har ingen av de många arterna Nocardia som isolerats från grottor visat sig vara patogena [1]. En släkting som har hittats på stalaktiter i en grotta i Italien, Nocardiopsis dassonvillei, är däremot en känd patogen. Annars är många av aktinobakterierna opportunister, som normalt inte utgör någon fara men kan angripa personer med nedsatt immunförsvar. Det ska också sägas att många av de aktinobakterierna man har hittat i grottor, eller i alla fall närbesläktade arter, också är vanliga utanför grottorna.
En av de mer välkända grottpatogenerna är varken virus eller bakterie, utan en sporsäcksvamp. Till sporsäcksvamparna hör murklor och jordtungor, men också jäst och många mögelsvampar. Och Histoplasmosis capsulatum som orsakar en tuberkulos-liknande lungsjukdom som på engelska ibland går under namnet Cave disease eller Spelunker's disease, men är mer känd som histoplasmosis. Det är en sjukdom som brukar drabba fladdermusforskare, grottbesökare och andra som kan komma i kontakt med fladdermus- och fågelspillning (guano) i lite varmare länder. Vi brukar oftast förknippa den med resor till tropiska länder, särskilt till Centralamerika och delar av Afrika, men H. capsulatum är också vida spridd i USA. En annan sporsäcksvamp är, förmodligen, skyldig till mer än en miljon döda fladdermöss. Geomyces destructans [8] är en nyligen beskriven art som är starkt kopplad till White-Nose Syndrome (WNS) i östra USA. En annan Geomyces-art, G. pannorum, är en vanlig art i jord och fågelspillning över större delen av världen, inklusive många grottor i bland annat Europa och Japan [9, 10]. Den är intressant eftersom den kan bryta ner vissa plaster, men också för att den i sällsynta fall kan angripa skinn och naglar hos människor [11].
Så, prosit, det är förmodligen en ren tillfällighet, förkylningen efter grott-turen. Men helt säker kan du nog inte vara. Och har du varit i en fladdermusgrotta någonstans längre bort så kan det nog vara klokt att söka läkarkonsultation och hoppas att huvudvärken inte är Marburgfeber eller att andningssvårigheten inte är histoplasmos.
Summary
Among the many dangers with caving (or even casually visiting caves) the possibility to catch diseases should not be neglected. A recent paper by Jurado et al in International Journal of Speleology (2010) described the occurence of some cave pathogenes, and this paper is a short review of their review.
[1] V. Jurado, L. Laiz, V. Rodriguez-Nava, P. Boiron, B. Hermosin, S. Sanchez-Moral och C. Saiz-Jimenez. 2010. Pathogenic and opportunistic microorganisms in caves. International Journal of Speleology 39(1): 15-24.
[2] A. Timen, M.P.G. Koopmans, A.C.T.M. Vossen, G.J.J. van Doornum, S. Günther, F. van den Berkmortel, K.M. Verduin, S. Dittrich, P. Emmerich, A.D.M.E. Osterhaus, J.T. van Dissel och R.A. Coutinho. Response to imported case of Marburg Hemorrhagic Fever, the Netherlands. Emerging Infectious Diseases 15(8): 1171-1175.
[3] J.C. Osborne, C.E. Rupprecht, J.G. Olson, T.G. Ksiazek, P.E. Rollin, M. Niezgoda, C.S. Goldsmith, U.S. An och T.S. Nichol. 2003 Isolation of Kaeng Khoi virus from dead Chaerephon plicata bats in Cambodia. Journal of General Virology 84: 2685-2689.
[4] Shi Zhengli. 2010. Bat and virus. Protein & Cell 1(2): 109-114.
[5] R.B. Mortimer. 2005. Leptospirosis in a caver returned from Sarawak, Malaysia. Wilderness and Environmental Medicine 16: 129-131.
[6] M.V. Assous och A. Wilamowski. 2009. Relapsing fever borreliosis in Eurasia--forgotten, but certainly not gone! Clinical Microbiology and Infection 15(5): 407-414.
[7] T.G.J. Jaenson. 1985. Medicinsk entomologi: om insekter och kvalster som orsakar sjukdomar hos människan. Liber. 95 sidor.
[8] T.J. Volk, D.S. Blehert, A. Gargas, M.T. Trest och M. Christensen. 2009. Geomyces destructans, a fungus associated with bat White-Nose Syndrome (WNS). Webbsida besökt 2010-11-08, url: http://botit.botany.wisc.edu/toms_fungi/may2009.html
[9] A. Nováková. 2009. Microscopic fungi isolated from the Domica Cave system (Slovak Karst National Park, Slovakia). A review. International Journal of Speleology 38(1): 71-82.
[10] Nagai K., Suzuki K. och Okada G. 1998. Studies on the distribution of alkalophilic and alkali-tolerant soil fungi II: Fungal flora in two limestone caves in Japan. Mycoscience 39(3): 293-298.
[11] C. Gianni, G. Caretta och C. Romano. 2003. Skin infection due to Geomyces pannorum var. pannorum. Mycoses 46(9-10): 430-432.
Tidigare publicerad i Grottan 45(4): 26-28 (2010).