Fjällmötet -87

Johannes Lundberg

I början var det tänkt att både far min och lillebror Anton skulle följa med upp till fjällmötet, men Bosse (dvs far) sa, bara veckan innan mötet skulle börja, att han inte orkade köra alla de över 120 milen som resan skulle ta fram och tillbaka.

För honom och Anton gjorde det inte så mycket, men jag ville upp till grottorna. För att komma upp behövde jag skjuts, det skulle bli för dyrt annars. Vad göra? Jo, jag kastade mig på telefonen. Vid andra samtalet fick jag napp. Det var när jag ringde Anders Lindén. Han skulle åka bil upp till fjället tillsammans med Heddi Holmberg, deras äldsta dotter Lina, 6 år, och Hans Beskow, så jag fick åka med dem upp. Fast hem fick jag ta tåget. Jag tackade ja och så var detta år räddat.

Efter en lång bilfärd var vi så framme vid Tängvattnet. Därifrån var det inte speciellt långt kvar till vägslutet vid Rönäs by. Vi parkerade bilen på parkeringsplatsen vid bommen som skulle hindra turister och grottkrypare att fortsätta åka efter vägen.

Därefter vidtog vandring, först ungefär en kilometer efter en hyfsad väg. Vid slutet av vägen hördes, och sågs, får från en hage vid sidan av vägen. Efter den hyfsade vägen vidtog en mindre hyfsad traktorväg. Vägen övergick till en stig efter ett litet tag. Vi vandrade på ängarna nere i dalen mellan Olfjället och Rödingsdito. Vi passerade några myrar, men de var inte allt för många.

Efter ungefär halva vägen, d v s efter ca 4 km från parkeringen, slog vi upp tälten för kvällen, vilket var skönt eftersom jag hade en "ganska" tung ryggsäck. Sen tände vi en eld och satt och tittade på solnedgången. Det hade varit ljuvligt väder ett bra tag. Vid tolvtiden (på kvällen) gick vi till sovsäcks, så att säga.

Vi vaknade på förmiddagen, och vädret var fortfarande fint. Efter frukost fortsatte vi färden genom dalen. Någon km eller så därifrån började vi vika av mot Rödingsfjället, där vi var framme vid tretiden på eftermiddagen, så vi hade ju hela dagen på oss.

Jag hittade efter lite letande en tältplats alldeles bredvid Rödingsfjällsbäcken, fast så att säga på fel sida.

Övre grottområdet

Efter att ha ätit mig mätt drog jag på mig overallen och tände karbidlampan. Sen promenerade jag upp till Vattenfallsgrottan, som låg några hundra meter från tältet. Jag kikade in i det svarta hålet, där en bäck forsade ut. Det mullrade härligt från grottan som utav ett jättefall långt inne 1 berget. Jag kunde inte hålla mig utan satte hjälmen på huvudet och hukgick (det var ingen jättegrotta) in i grottan.

Det rann en bäck genom grottan som var precis så djup att man kunde gå i den utan att bli för våt. En bit in kom man till en liten sal och vattnet forsade fram på golvet. Man hörde att vattenfallet inte kunde vara långt borta. Det var det inte heller. Där fallet störtade ner från väggen ett par meter upp hade det bildats en liten men djup damm som man inte kunde passera genom. För att komma vidare skulle man vara tvungen att klättra på väggarna, men jag vände och gick ut ur grottan. Väl ute fortsatte jag uppåt. Det dröjde inte länge förrän jag kunde gå i torrfåran. Inte långt därifrån träffade jag på en utloppsgrotta som jag kikade in i. Jag nöjde mig med det, den var för våt för att jag ville ta mig in där och den skulle visst bara vara 20 m lång, så jag fortsatte upp mot sjön och kunde snart åter vandra i torrfåran.

Efter något hundratal m var jag utanför Grytsluket. Öppningen såg man inte alls, för den var översnöad. Det låg faktiskt en massa snö och gömde bäcken som snart slukades i grottan. Ja, helt gömd var inte öppningen, man kunde stå ovanför den och kika ner i ett hål mellan snön och bergväggen.

Jag fortsatte dit bäcken försvann under snön och följde den in i snögrottan. Snögrottan var väl en av de vackraste i hela övre grottområdet. Taket var skinande vitt och eftersom det var ljust ute lyste det om taket. Efter några meter var man framme vid själva grottöppningen. Det fanns inget ställe där man kunde ta sig ner helt torrskodd, men jag försökte ändå. Efter några blöta metrar var man inne i grottan som, bortsett från bäcken, var riktigt torr. Det hade rasat på flera ställen och marken var blockprydd. Jag gick, kröp och klättrade omkring där ett tag tills jag fick nog av grottan, vilket inte tog så lång tid.

Jag tycker inte den var speciellt trevlig, särskilt då jag råkade skära mig på några utstickande skivor av något hårdare material än den omgivande kalkstenen. jag vände och tog mig ut genom något trångt och mycket vått hål. Det är en obeskrivlig känsla att känna det isande bäckvattnet rinna ner i stövlarna, efter att ha tagit vägen in genom overallen strax ovanför knäna. Ändå hade jag regnställ på mig (som spruckit strax innan mitt besök). Väl ute gick jag upp till den lilla sjön och tittade på några sluk och hål.

Nedre grottområdet

Nu hade jag fått nog av det övre grottområdet, så jag tog mig ner till nedre grottområdet, där jag började med att besöka Glimåkragrottorna. Bröderna Mårtensson och Mischen Krupke hade nyss varit nere i båda grottorna, och det rådde delad mening om vilken grotta som var vackrast. Jag började med Nedre Glimåkragrottan. Grottingången var en typisk häst-och-vagn-ingång, men så varade det inte länge. Alltför snart smalnade väggarna och grottan fick ett klyftlikt utseende.

Jag tog mig fram till det första schaktet. Eftersom grottan skulle fortsätta likadant som den gjort hela tiden ända fram till en sifon brydde jag mig inte om att ta mig vidare. Varför ödsla tid och energi när det fanns en massa obesökta hål att se på? Jag vände efter att ha tittat på utfällningarna vid det första schaktet. Det fanns någon liten stalaktit och en massa kalkutfällningar om jag inte minns fel.

Väl utkommen gick jag in i Övre Glimåkragrottans häst-o-vagn-ingång. Jag klättrade upp för det första schaktet och ovanför det blev det lite smalare men inte farligt trångt. Jag fortsatte och kom strax fram till ytterligare ett litet schakt som jag klättrade upp i. Ovanför det grenade sig gången och just i denna grening fanns flera halvmeterlånga draperier och stalaktiter. Den vänstra gången ledde ingen vart men den högra ledde ut i torrfåran. Jag gick ut och befann mig inte långt från den 30 meter långa Grytrännegrottan som jag kröp igenom.

Efter det gick jag ner till ingångarna och slog följe med Mårtenssons och Mischen. De skulle försöka leta rätt på Raugrottan. Efter en stunds letande hittades så ingången. Ut ur hålet forsade en bäck som slukades nästan genast. Tände så lampan och tog mig in. Det här var kanske den vackraste grottan i hela Rödingsfjället. Genom hela grottan forsade en bäck. I och med att golvet lutade rann bäcken längst ner och man kunde klättra omkring en bit ovanför. Det var några stup man fick klättra upp för, men det klarade man utan att bli alltför blöt. Ungefär 90 meter in stötte man på en liten grottsjö som slutade som en sifon. Sen gick det inte att fortsätta, så jag valde att vända. Väl ute sprang jag upp till tältet. På ditvägen mötte jag Rolf Engh, Hans och Anders, som hade börjat dämma utanför det kanske mest intressanta sluket i hela området — nämligen Niagarasluket.

Uppe i tältet bytte jag karbid i karbidlampan och tog mig ner till Raugrottan igen (första besöket hade skett med elektriskt ljus vilket inte är lika bra som gasljus) för att genomkrypa grottan med karbidlampa. Det här besöket fick avsluta dagen, och så gick jag upp till tältet.

Efter en lång och behövlig vila vaknade jag tidigt (?) morgonen därpå av att någon knackade på tältet och meddelade att det skulle hållas morgonsamling om en halvtimme. Jag hasade mig ur sovsäcken, kröp ut ur tältet och gick upp till samlingsplatsen. Rabbe Sjöberg berättade om karstområdet och Lars-Erik Åström spelade in allting på bandspelare. Sen följde presentation av fjällmötesdeltagarna. Vi var faktiskt ganska många däruppe (30—40 personer deltog uppe på fjället).

Slutet på Niagarasluket?

Dagen förflöt sen med nåt grottbesök och lite dämning av Niagarasluket, som man snart kanske skulle kunna ta sig ner i. Vattnet hade stigit i bäcken ganska mycket eftersom det hade regnat under kvällen. Igenom Grytrännegrottan forsade en massa vatten. I går hade grottan varit helt torr, så förändringarna var stora. Allt berodde inte på regnet, mycket berodde på dammen vid Niagara. Om det inte regnade under natten skulle det kanske gå att ta sig ner i det lockande hålet. Vad skulle vänta där nere? Ett hundratals meter långt grottsystem, eller hade allt rasat?

Det hände inget särskilt anmärkningsvärt under dagen. Efter den frivilliga kvällssamlingen, med brasa och lite snack om allt mellan himmel och jord, gick jag och lade mig.

Jag vaknade dagen därpå. Började med att dra på mig overallen och skynda ner till Niagarasluket. Det rann nu bara en liten rännil ner i hålet och man kunde ta sig in en meter innan man stoppades av ett djupt schakt. Dämningsarbetet pågick några timmar medan Hans-Edy såg till att sluköppningen kollapsade (han rev och slet i taket för att se om den skulle kunna rasa. Det kunde den). Sen försvann han och återkom efter ett tag med rep och klätterutrustning. Det dröjde inte länge innan Hans-Edy var på väg ner i det blöta hålet.

Spänningen var stor. Vad fanns där nere? Efter en halvtimme var han på väg upp igen. Nu skulle vi få reda på sanningen: Schaktet slutar i ett rum med ungefär lO meters diameter. På ena sidan har väggen kollapsat och vattnet försvinner in under blocken. En liten gång på andra sidan leder in några meter, men den tar slut ganska fort. Det är allt.

Efter detta hände faktiskt inte så mycket; det började regna lite, så jag gick upp till tältet. Regnet avtog ganska snart, så jag gjorde de sista grottbesöken för min del den här veckan. Jag började med Vattenfallsgrottan, där jag än en gång tog mig fram till första vattenfallet. Jag klättrade upp på väggen ovanför dammen, varifrån man kunde se det andra vattenfallet. Jag vände och gick ut.

Grottbesök med ljusproblem

Sen gick jag ner till Raugrottan. När jag var som längst inne började karbidlampan lysa svagare och svagare. Jag hade, som tur var, med mig en elektrisk lampa. Jag tände den, inget ljus! Vad göra? Jag kunde ju hoppas på att få lampan att lysa innan karbidlampan slocknade (jag hade förmodligen också lyckats upptäckte jag väl utkommen), men jag vågade inte chansa utan tog mig ut fortast möjligt. Efter några minuter — det gick fortare än jag räknat med — slocknade så lampan. Fast då var jag bara några meter från utgången och kunde ta mig ut i skenet från dagsljuset.

Dagen därpå öste regnet ned och de flesta lämnade fjället för att ta sig till civilisationen eller till Sotsbäcksgrottan respektive Vadvegrottorna. Jag själv gick ner från fjället för att fortsätta hem på torsdagen. På väg efter fjället, vid Rödingsnäset, fann jag ett par Brunkullor (Nigritella nigra). Det var en trevlig bekantskap, denna rara orkidé. Den sista biten gick vi i strålande väder, så helt misslyckat var ju faktiskt inte fjällmötet -87!

Tidigare publicerad i Grottan 22(3): 26-29 (1987).