Hur och när har marmorgrottorna i Skandinavien bildats?
Hur och när har marmorgrottorna i Skandinavien bildats? Ja, därom har de lärde tvistat i snart hundra år.
John Oxaal, som var den förste att studera norska karstgrottor vetenskapligt, ansåg att Grönligrotta hade proglacialt ursprung, bildade av smältvatten i kanten av den glaciär som i slutet av senaste nedisningen (Weichsel) fyllde Rödvassdalen där grottan ligger. Den franske geografen Jean Corbel, som studerade både norska och svenska grottor, föreslog att grottorna framför allt var av postglacialt ursprung, bildade strax efter isavsmältningen i slutet av Weichsel, eftersom kallt vatten kan lösa stora mängder koldioxid och alltså borde vara mer aggressivt på kalksten än varmare vatten, och nederbörden ansågs vara högre under den perioden. Oljegeologen och arktisfararen Gunnar Horn ansåg däremot att grottorna skulle ha subglacialt ursprung, bildat av långsamt cirkulerande vatten under högt tryck och under lång tid under de stora Weichsel-glaciärerna. Senare forskning, främst av Stein-Erik Lauritzen och hans studenter vid GEO, Universitet i Bergen, har däremot visat att flera grottor är äldre än så, kanske åtminstone delvis bildade redan före senaste nedisningen, och emellanåt med rätt komplexa bildningshistorier.
De flesta av studierna ovan var på grottor i de nordligare delarna av Norge, främst Nordland från Rana och norröver, medan de ”centralskandinaviska” fjällens grottor har varit mindre studerade. Men med SSF-medlemmen Trevor Faulkners doktorsavhandling för några år sedan [1] är de nu inte längre så ostuderade, och i senaste numret av NSS News (september 2009 [2]) introducerar han norsk och svensk grottutforskning och grottor samt beskriver sin forskning i en drygt fem sidor lång artikel. Trevors studieområde omfattade Gäddede och Grong i söder och norrut till Mo i Rana, alltså Korallgrottan upp till Labyrintgrottan och Sotsbäcksgrottan, även om fokus var på de norska grottorna. Han föreslår att de flesta grottorna har bildats i cykler som omfattat fyra faser:
1 Efter isavsmältningen i slutet av en istid har den snabba landhöjningen skapat spänningar som lösts ut i form av jordskalv som skapat ytliga sprickor i marmorn.
2 De sprickor som låg under vatten, under isdämda sjöar bildade i samband med isavsmältningen, har på kort tid (upp till 2000 år) förstorats till freatiska rör med en diameter på upp till ett par meter (”deglacial speleogenes”).
3 Under mellanistiden har vadösa gångar bildats (”interglacial speleogenes”).
4 Och så, under nästa istid, kommer allt eller i alla fall det mesta av de övre och yttre delarna av grottorna att eroderas bort av glacial erosion. Och cykeln är färdig att starta på nytt.
Är det då verkligen möjligt att så pass rymliga freatiska rör skulle kunna bildas på så kort tid som ett par tusen år?! Ja, enligt Trevor så är det det. Förhållandena under isavsmältningen, med kallt vatten med låg halt löst koldioxid, i kombination med rätt korta men rymliga seismiska sprickor med hög vattengenomströmning, skulle kunna ge en väggreträtt på 0,35 mm per år; på två tusen år blir det en gång med en diameter på 1,4 m. Lägger man på lite mekanisk erosion på det så kan kanske två meter inte vara helt omöjligt.
Trevor diskuterar också vilken relevans hans idéer om grottbildning i centrala Skandinavien kan ha utanför studieområdet. Det är också extra roligt för oss svenska läsare att se hans omtalande om Korallgrottan: ”Korallgrottan, the longest and possibly most complex cave in Sweden and in the combined area of 'Central Scandinavia', was found in 1985. This magnificient cave is nearly 6 km long and c. 144 m deep, with many interesting features. Its through-trip provides one of the best non-vertical caving trips in Scandinavia.”
[1] Trevor Faulkner 2005. Cave inception and development in caledonide metacarbonate rocks. Ph.D.-avhandling, Limestone Research Group, University of Huddersfield, UK.
[2] Trevor Faulkner 2009. A new speleogenetic paradigm from Central Scandinavia and its relevance for northern caves. NSS News 67(9): 4-9.
Tidigare publicerad i Grottan 44(4): 13-15 (2009) och på speleo.se.