Årsmöt bland troll och rövare: Tiveden 1999
Ett stilla regn. Dimma och tysthet. Ensamhet bland mossklädda stenblock, isslipade stenryggar och lavbehängda granar. Tiveden.
Årsmöte igen! Eller igen och igen. För min del var det mitt första på sju år. Det senaste jag var på var Roslagsårsmötet 1992 och det var med bävan jag åkte till Tiveden. Förmodligen skulle det vara massor av "gamla" grottisar som hade varit med på vartenda årsmöte sedan 1993 och som kände alla utom mig...
Och så visar det sig att det bland de femtio (eller så) årsmötesdeltagarna bara är en som inte kan räknas bland fossilen (alltså sådana som varit med redan på det glada åttiotalet eller tidigare) och hon är med för första gången... Skönt på sitt sätt, jag slapp känna mig ensam och okänd, men ändå, jag undrar: var är ni alla, ni som inte kom på årsmötet i år? Finns ni? Eller är Sveriges Speleolog-Förbund reducerat till ett museum över tidig svensk grottforskning? Men... det stämmer ju inte; tittar man i verksamhetsberättelsen så är vi fler än sexhundra medlemmar och det borde vara hundra fler eller så än vi var i början på nittiotalet! Så frågan kvarstår. Var var ni, ni alla som inte var i Tiveden och RBU:s lägergård i Ösjönäs? Jag kan försäkra er, årsmötesfossilen är definitivt inte förstenade! Och tjugohundratalets första årsmöte i Jämtland verkar bli något alldeles extra, så jag hoppas få träffa många nya och gamla grottisar vid lägerelden där under Kristi Himmelsfärdshelgens kvällar!
Första kvällen inleddes som vanligt med en introduktion till området som i år var ovanligt grottfattigt, men desto rikare på rövarhistorier och utmarker. Och visst stöter man på Tiveden här och där i Grottan genom åren, så namn som Trehörningen, Junker Jägares sten och Stenkällegrottan kände också jag som aldrig varit i området förut till. Så det var med spänning jag såg fram emot fredagens vandring runt Stora Trehörningen, då jag skulle få chans att bli bekant med många klassiska Tivedenlokaler.
Handduk för badet stod det i årsmöteshäftet. Men det perfekta turvädret — mulet med risk för duggregn och svalt — är inte detsamma som det perfekta badvädret så handduken fick bli kvar i lägergården. Det var en rätt lång tur, dryga milen, ibland ensam, ibland i sällskap. Vitsand, Stora Trehörningens norra sandstrand, blev någon sorts naturlig samlingspunkt för de flesta och därifrån var det inte långt till den jättelika Junker Jägares sten. Stenen är ett stort flyttblock som ställts på högkant kompletterat med en tragisk sägen om en norsk jägare som förälskade sig i en flicka av finare släkt. En historia som slutade med ond bråd död och flykt tillbaka till Norge. Längre ner längs sjöns östra sida övergick landskapet till en mer öppen, tallbevuxen natur och det var fler ickegrottisar ute på stigarna. Tivedens nationalpark är ett mer välbesökt område än jag hade trott. Det är bra; hoppas bara att alla lågskor och klackar inte orsakade någon halkningsolycka... Strax efter att man passerat Svartsjön kom män till Stenkällegrottan längst inne i en trång dal. Inte stor, men trolsk och charmig. Och med en egen källa.
Stenkällan med sin grotta var det sista egentliga målet på rundturen och nu återstod endast en rätt tråkig vandring mest längs med parkgränsen innan man kom tillbaka till lågergården. Kvällsprogrammet bestod till största delen av årsmötesförhandlingarna, som slutade med att avgående SSF-ordföranden Leif Sigvardsson överlämnade rodret åt veteranen Anders Lindén. Men vi har för den skull inte blivit av med Leif. Han fortsätter att finnas med i spelet som styrelseledamot. Kvällen avslutades med en återblick på årsmötet 1998 innan bastubad och brassamkväm tog vid.
Utflykten under lördagen var mer traditionell med gemensam bussresa till våra mål vars höjdpunkt (i alla fall i fråga om utforskningsglädje) var Vabergets Norra fort där guiden Arne Johansson tog hand om oss efter bästa förmåga. Förmodligen är en dagisklass lättare att ha koll över. Barnen där är ju för korta för att kunna klättra över alla inhägnader och avspärrningar, vilket ju inte vi är. Vabergets bägge fort byggdes i början av nittonhundratalet som skydd för Karlsborgs fästning, som i och med utvecklingen av långskjutande artelleri hade hamnat i ett mer utsatt läge. Så med hjälp av insamlade medel och nymodigheten dynamit byggdes forten. Men redan efter några decennier, innan andra världskriget, var forten föråldrade och blev avväpnade. Delar av dem används idag som förråd, medan andra står tomma och det var de sistnämnda delarna vi skulle få besöka. I alla fall Norra fortet var utsprängt i det bergsblock som blev kvar efter att vallgravarna hade sprängts. Det betydde att forten var ganska grunt belägna, men inte gjorde det så mycket, mörkt blev det ändå. De mest äventyrslystna av oss lyckades hitta ut genom gångarna upp till kanonbatterierna, medan vi andra nöjde oss med att ta oss in där vi kanske inte borde. Utforskningarna inne i fortet följdes av rundtur utanför och besök vid resterna av strålkastarbanan där en jättelik strålkastare som skulle användas för att lysa upp krigsskådeplatsen med hade varit placerad.
Lunchen åts ute i det vilda vid nästa utflyktsmål, Stora Vargaklämman, som ligger alldeles vid vägen mot Fagertän (det är samma Fagertärn som är berömd för de röda näckrosorna som blommar där senare på sommaren). Drygt hundra meter lång blockgrotta gjorde att det fanns plats för alla ljuskygga medan de lunchsugna knatade uppför branten på andra sidan vägen med utsikt över grottan. Själv nöjde jag mig med att trängas med de flesta andra i de yttre delarna av grottan, precis som det ska vara när man är på SSF-årsmöte.
Kvällen gick åt att se framåt i tiden, till fjällmötet som i år var förlagt till Kärkevagge och trakterna runtomkring. Dagen till ära kom Rolf Engh för att visa bilder och prata om sitt och Yngve Freijs besök i Sjangeliområdet en bit sydväst om Kärkevagge året innan (se deras artikel Sjangeligrottorna 1998 i Grottan 2/99, sid 4-20). Lummelundaveckan fick också den reklam. I år var det tänkt att Inre Sjön skulle besökas och besegras så att vi äntligen skulle kunna få se Kanalen underifrån. Eller så var i alla fall drömmarn.
Bastu och inomhusbål avslutade också denna kväll. Någon nämnde Holger Danske, men han dök aldrig upp. Förmodligen ligger han numera djupt försjunken i sin långa sömn under Kronborg.
Och så blev det söndag. Avresedagen. Folk lämnade gården i spridda skurar. En del försökte samåka så gott det gick till det sista, inte särskilt obligatoriska, exkursionsmålet Kungakammaren, några kilometer från Snavlunda. Grottan ligger vid bergsroten alldeles vid en liten å, så Hans Beskow och jag traskade förstås upp på toppen av berget för att hitta grottan där. Det lyckades vi ju inte med, men vi fick istället se resterna av fornborgen där. Och det var ju andra som var duktigare än vi att leta rätt på grottan så när vi väl hade tagit oss ner från berget låg den ju just där den skulle ligga. Knappt femtio meter lång, enligt beskrivningen. Men lunchen var viktigare än grottans fulla utforskning och det var vackert runt ån vid bergets fot, så grottans inre delar förblev obesökta av i alla fall mig. På väg tillbaka hittade vi den lilla järnhydroxidkällan som skulle finnas där. Och så återstod bara färden hem till Uppsala.
Stort tack till arrangörerna av 1999 års årsmöte!
Tidigare publicerad i Grottan 25(1): 15-19 (2000).