Uppländska årsmötet 1989
Torsdag 4 maj
Så var det dags igen — Kristi Himmelsfärds-helgen var åter här, och torsdagen den 4 maj samlades åter de välkända hjälmbehängda ryggsäckarna, med ägare, på Klarabergsviadukten, för att invänta bussen till Älvåsa — och årsmötet!
Redan tidigt gick ryktet att bussen skulle vara av det modernare slaget och till och med en icke SSF:are som chaufför! Allt efter som tiden gick och ingen buss dök upp, började det diskuteras om huruvida bussen var så ny att den ännu inte hade lämnat ritbordet, men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge, och till slut kom i alla fall en riktigt fin buss med ställbara säten och video!
Efter en inte alltför lång resa — och rast i “naturskön miljö” — var vi så framme vid Alvåsa.
Efter att ha letat upp sin sovplats och stuvat undan sina medhavda pinaler, var det många som liksom jag drogs ut mot en kanske två meter lång låda med höj- och sänkbart golv samt diverse hinder i vägen. Gissningar gick om att det var den mycket besvärliga grottan, som skulle presenteras senare under kvällen enligt programmet, och kön bakom ingången växte fort (hur många mer än vi skulle kunna tänka sig köa för att pressa sig genom en trång och bökig låda — frivilligt dessutom!). Därmed föll en punkt ur programmet bort.
När middagen var äten vidtog en presentation av årsmötesplatsen och exkursionsmålen, samt ett “litet lotteri med oväntade vinster”. Jag hade turen att vinna ett stycke städning av samlingslokalen på söndagen — värre var det för stackarna som skulle hjälpa till med frukostberedningen, de lär ha varit tvungna att stiga upp redan kl fem på morgonen för att hinna med grötkokandet.
På kvällen, och efter ytterligare låd-grotte-krypande, visades bilder från förra årsmötet, ganska mycket kinakarst (med bilder på jättelika smågrottor) samt lite från Tibet.
Därefter hände inte så mycket mera den kvällen, vad jag kan minnas, jag gick i alla fall till sängs ganska tidigt, och jag tror inte att jag var ensam.
Fredag 5 maj
Efter frukost och matsäcksberedning avgick bussarna (de var numera två till antalet) till den lilla och våta Maltbengsgrottan. Den ska ha varit en 14 meter lång sprickgrotta med ganska vått golv, så vått att jag avstod från ett besök efter att erinrat mig den beskrivning av grottan vi hade fått kvällen innan; golvet skulle täckas med ett upp till halvmetern djupt vattenlager.
Efter Maltbengsgrottan for vi till Pukebergsgrottan, där de flesta av oss, inte helt oväntat, rasade in i skogen utan att bry sig om ifall någon visste var grottan var eller inte, men efter någon halvtimme hade de flesta hittat rätt, och matsäckarna öppnades och overallerna drogs på. Grottan skulle vara 60 meter och i första påseendet såg den ut att på sin höjd vara 20 meter, men efter att ha funnit en sidogång in till en mindre sal (där det låg ett rundat stenblock längst in) och angränsande delar, skulle jag inte tveka om att ange grottans längd till bortemot 70 meter eller mer. En trevlig grotta, som det har varit skrivet om i tidigare nummer av Grottan, vill jag minnas.
På hemvägen till Älvåsa besöktes en av de tre Östa-källorna, med en vattenutströmning av 50 l/s, vilket ska vara ganska mycket.
Efter middagen dök anledningen till källbesöket upp: SSF-medlemmen och professorn Gert Knutsson, som lärde oss det mesta om olika vattenförande källor.
Därefter vidtog kvällsfika följt av ovanligt roliga och hätska årsmötesförhandlingar, med kontroversiella ämnen som huruvida styrelsemedlemmar ska få utse representanter till styrelsemöten, och om SSF ska låta ta upp ett större hål i den lummelundska terrängen ner till det inre av det därstädes befintliga icke helt okända grottsystemet. Även en ev gruvsektion inom förbundet diskuterades, med andra ord var risken att somna under förhandlingarna obefintlig.
Efter årsmötesförhandlingarna drog sig flertalet av oss upp till eldstaden som fanns ute på gräsmattan. Ved letades fram, eld tändes och korvar grillades under överinseende av vår chaffis, Kristian. Själv fick jag på min lott att vika “korvbröd”, medans Christopher gjorde ett närsynt, och komiskt, intryck när han försökte få ketchup att fastna på de grillade korvarna, där han satt i halvmörkret. Dessutom hann Holger Dansk nedkämpa Burman efter en blodig strid innan kvällen hunnit bli alltför sen. Utöver detta kom det några regnstänk, annars hände inte så mycket mer, åtminstone inte så länge jag var vaken.
Lördag 6 maj
Även denna dag avgick bussarna efter frukost och matsäcksberedning, denna gång var det första målet den säkerligen minst hundra mil avlägsna (kanske inte riktigt, men i alla fall nästan) Vasagrottan, med en längd av hela fyra (4) meter! Hursomhelst var det dock en trevlig grotta av den mysigare typen (liten ingång till en lite större sal), som en scoutkår lär ha använt som en träffpunkt på långfredagarna åren 1955 till 1980, enligt skylten som fanns inne i kammaren. Dessutom lär Gustav Vasa ha gömt sig i denna hålighet år 1520, vilket får mig att tänka på att nämnde Vasa tillsammans med Nils Dacke, Tjuv-Ante m fl borde få ett postumt hedersmedlemskap i SSF. Det är de värda, med tanke på deras, förmodade, grottaktivitet!
För de som inte lät sig nöjas av Vasagrottan, fanns det dessutom en vattenfylld gruva på toppen av det lilla berget samt en ljuvlig utsikt över trakten.
Efter Vasagrottan var det den mer än 160 meter långa Rudtjärnsgrottans tur att besökas. Lagom framme vid blockramlet började det dock regna, varför flertalet av oss tog sina matsäckar och försvann in i berget. Regnet var nu kortvarigt, och efter regn kommer sol, så matsäckarna åkte ut igen, och overallerna på, och de flesta av oss försvann ånyo in i mörkret. Själv hade jag dock en ficklampa, vars batterier inte hade lång tid kvar att ge mig ljus, varför besöket för min del inte blev särskilt omfattande. Då jag dessutom ganska snart hamnade mitt i huvudstråket av grotthungriga krypare, försökte jag ta mig ut så fort jag kunde, vilket tog runt en halvtimme trots att jag inte kan ha haft mer än tjugo rymliga metrar ut — om de inte hade varit fullproppade av ingående SSF:are i alla åldrar.
Nåväl, ut kom jag efter ett tag, och det visade sig vara en hel del som i likhet med mig hade valt att inte “göra” grottan, så den omgivande naturen avnjöts från toppen av grottblocken. Efter ett tag var det så dags för återfärd till Älvåsa, där fläskkarré med potatis och äppelmos väntade oss.
Efter kvällsvarden fick vi Korallgrottan presenterad för oss, bland annat fick vi se bitar ur en kommande videofilm om Korallgrottan. Dessutom presenterades resultatet av gissningstävlingen över Korallgrottans karterade längd den 30 april i år. Rabbe kom närmast med sina 4075 meter, medan rätt svar hade varit 4051,17 meter, med en osäkerhet på plus/minus hundra meter. Det kan nämnas att längduppgifternas genomsnitt var 4558 meter, och folk gissade på allt mellan 3912 meter och 5021,5 meter.
Efter Korallis fick vi brasiliansk speleologi presenterad för oss, följt av grottor från varma Mexico och de kallare Spetsbergen. Därefter följde kvällsfikat, och kvällen fick en värdig avslutning genom Isaks presentation av grottutrustning. Det tycks som om han hör till de mer avancerade grottbesökarna i vårt land, med fjärilshåv och säng med tillhörande bärare som obligatorisk utrustning. Fast man vet ju aldrig vad man kan få användning av. Däremot lär inte hans tips om att ha OM-satsen (kan köpas från Nedåt, om ni saknar den!) instoppad i hjälmen vara det bästa. Hjälmens egenskaper kan försvagas, och dessutom kan satsen vara svår att hitta för den som inte vet var den finns.
Söndag 7 maj
Så kom söndagen, avslutningsdagen. Efter frukost återstod städning av lånta gården, och därefter var avskedets tunga stund inne. Men än är mycket kvar att förtälja.
Eftersom bussen till Stockholm ändå skulle förbi Sala, följde Isak & Co med för att bli avsatta vid tågstationen. Efter avvinkning och farväl styrde bussen mot Sala Silvergruva, där ett besök skulle avläggas. Nåväl, efter att ha varit nere på sextiometers-nivån och besett två fladdermöss samt knackat för gruvfrun, begav vi oss ut ur berget och bort till bussarna för att hämta matsäckarna. Inte långt från bussarna fanns en öppen plats, där det redan satt några och fikade. Säkerligen från vårt sällskap, tänkte jag och begav mig dit. Jag hade både rätt och fel, för lite närmare kommen kände jag igen — just det, Isak med nyligen avvinkade vänner!
Det visade sig senare att deras tåg skulle avgå först efter någon timme, så de gav sig upp mot Sala gruva, för att där spendera tiden som var kvar tills deras tåg skulle avgå mot Stockholm. Detta gav oss anledning till ännu ett nytt besök vid tågstationen, där Isak med följe blev ordentligt avvinkade i hopp att de skulle vara nöjda (skulle tro att få av oss, om ens några, trodde på tågförklaringen; anledningen till uppdykandet var nog att de inte hade blivit tillräckligt avvinkade första gången).
Att göra dem nöjda var tydligen svårt, för — tro det eller ej — väl kommen till Stockholm och Klarabergsviadukten, vem möter vi där, om inte.. Jag tror inte jag behöver säga mer, i vilket fall så skingrade vi oss för vindarna för färd hemåt, och detta årsmöte var definitivt avslutat. Men vi kan ju trösta oss med att det blir ett nytt nästa år!
Tidigare publicerad i Grottan 24(3): 16-18 (1989).