Stockholms Grottklubbs tur till Budapest, 4 till 9 oktober 2007
Det är alltid spännande att kolla in vad som har hänt i när och fjärran när man har varit borta några dagar, och jag kollade därför in aftonbladet.se nu när jag nyss hade kommit hem från en långhelg i Budapest. Insåg det jag egentligen visste, att det i alla fall i kvällstidningarnas icke-verkliga skräpverklighet inte har hänt mycket, men att det i det verkligheten jag befann mig i under några dagar tillsammans med Stockholms grottklubb SGK och ett gäng ungerska grottare och grottforskare händer allt som betyder något! Jag vill tillbaka! Men detta lilla resebrev skulle förstås inte handla om populistiska massmediers påverkan på oss, eller om mina drömmar om framtida flykter ut i verkligheten, utan om vårt besök i Budapest 4-9 oktober nu alldeles nyss.
Vi var tolv SGK:are som flög med Wizzair från Skavsta (om än i något olika omgångar). Vår reseledare var Sándor, som var aktiv grottutforskare i Budapest på sjuttiotalet och en bit in på åttiotalet, men numera bosatt i Stockholm. Medresenärer var förutom jag Claes och Monica, Iwo och Mia, Björn G och Cissi, Jenny, Angela, Annica och Björn B. Dessutom hade vi hjälp av Emese, SSF:are och svensk ungrare från Rumänien (ja, öst- och centraleuropas historia är komplex!).
Vi kom fram till det lilla grotthuset på toppen av Jósefhegyi (Josefberget) där vi skulle bo på torsdagskvällen och välkomnades av Adamkó Péter, ansvarig för ungersk grotträddning (Magyar Barlangi Mentőszolgálat som lyder under myndigheten för miljö- och vattenskydd) och tillika en av upptäckarna av József-hegyi-barlang (Josefbergsgrottan) som låg rakt under grotthuset. Vår meste guide Leél-Őssy Szabolcs, lektor i geologi vid Eötvös Loránd-universitetet med speleologi som specialitet och dessutom en av de ursprungliga utforskarna av József-hegyi-barlang var också på plats för att ta emot oss. Szabolcs, måste det väl tilläggas så här på Grottegruppa, har också norgeanknytning. Bland annat bodde han ett halvår i Bergen för elva år sedan för att utföra dateringar av speleothem. Hans son Csaba som skulle hjälpa till med lördagens guidning (tredje generationen av grottisar!; farfar Sándor var ockå geolog/hydrolog och en framstående speleolog; Csaba själv, arton år, var ännu inte säker på vilken bana han skulle välja, men det var tveksamt om han skulle välja den akademiska -- för lite betalt för alldeles för mycket slit och stress. Och man kan knappast klandra honom) var också där och hjälpte till med att servera välkomstmiddagen som väntade oss.
Alla grottor vi skulle besöka låg inom gångavstånd från grotthuset där vi bodde, och vi inledde på fredagen med den 6 km långa Mátyás-hegyi-barlang (Mattiasbergsgrottan; sedan några år tillbaka en del av det ca 18 km långa Pál-völgyi-Mátyás-hegyi-komplexet). Mátyás-hegyi-barlang är en av få grottor som är lätt att få tillstånd att besöka som grottis, och det syns. De eventuella formationer som kan ha funnits någon gång är sedan länge borta, och slitaget är påtagligt. Men så används också grottan som övningsgrotta och "sportgrotta" för Budapests grottisar. De brukar träffas vid grottan ett par kvällar i veckan för ett par tre timmars krypande och klättrande, och vi var inte i grottan så där jättemycket längre. Stor grupp, vi var ju tretton personer med mycket blandad grotterfarenheter, gjorde att det gick ganska långsamt ibland. Men alla kom vi förstås igenom grottan utan några problem, och därefter åkte vi ner på stan för att shoppa grottprylar i en pytteliten grottbutik (www.speleo.hu) och sedan hemma-hos-besök hos Emeses som har en lägenhet i närheten. Vi avslutade dagen med ångande bad i Széchenyi-fürdő.
På lördagen var det den stora dagen med den 5,6 km långa József-hegyi-barlang. Liksom de andra grottorna vi besökte är denna av termalt ursprung, det vill säga den bildades inte som normala karstgrottor av bäckar som rinner ner i sprickor i markytan, utan av hett vatten som tränger upp genom sprickor underifrån. Detta vatten är rikt på olika salter, och är samma slags termala vatten som har skapat alla de många termalbaden som Budapest är känt för. Det jonhaltiga vattnet har också skapat en rikedom av olika mineraler och kristaller som har fällts ut i tunna sprickor och på grottväggarna både ovanför och under vatten. Rikedomen av oförstörda mineral i József-hegyi-barlang är också anledningen till att den är låst och att tillgången till grottan är mycket restrektiv; vi var en oerhört privilegierad grupp som fick besöka grottan! (En känd norsk grottforskare har dock besökt grottan under hela fyra dagar och sett delar av den som vi inte ens kom i närheten av; han kan säkert berätta mycket mer om bildningen och åldern på grottan och mineralerna!) För att minska slitaget något var vi tvungna att ha rena overaller (som lerades ner rätt rejält redan under vägen in i grottan; öppningen låg för övrigt bokstavligt talat bara runt husknuten men var rejält och ordentligt låst) och delades in i två grupper. Jag hamnade i Szabolcs grupp medan den andra leddes av Csaba som också har tillbringat många timmar i grottan med att försöka gräva sig vidare till nya, ännu oupptäckta delar. Det finns inte särskilt mycket vanlig droppsten i József-hegyi-barlang, men rikedomen och skönheten av de exotiska mineralerna var helt enastående! En kort och säkert långt ifrån komplett lista inkluderer manganoxider (bland annat som mycket tunna och mörka, nästan svarta, skorpor), "limonit" (olika slags järnoxider), baritkristaller (bariumsulfat utkristalliserad från mer än hundragradiga, kanske ett par tre hundra grader varma, vattenlösningar), gips i en mängd former (bland annat drygt halvmeterlånga hängande "ljuskronestalaktiter"; pipkrakeliknande gipsblommor; kristaller), kalcit i olika former (olika koralloider som botryoider -- "ärtor" och "popcorn" -- och cauliflorer eller "blomkål"; kalcitflak som fällts ut på termalvattenytor och sedan brutits upp och sjunkit till botten där de vuxit till -- på vissa ställen har de sjunkit under lång tid på samma plats och samlats i konformade högar, "julgranar", som kan vara upp till en eller ett par meter i höjd; droppstenar) och rikligt med vackra aragonitnålar. På väg ut visade Csaba ett av grävprojekten i grottan. Skulle vara otroligt skoj att tillbringa några dagar här med att försöka hitta några meter av de uppskattningsvis 3 mil av oupptäckta grottgångar som kanske finns här under Rózsa-domb. Och jag började många gånger fundera på om jag verkligen hade valt rätt karriär som växtsystematiker, kanske borde jag ha försökt mig på speleologi, mineralogi och hydrologi istället...!
Söndagen tillbringade vi delvis i Pál-völgyi-barlang, den andra delen av Pál-völgyi-Mátyás-hegyi-komplexet. Vi skulle ha två nya guider, men på grund av något misstförstånd fick Tóth Szilvia bli ensam guide för oss tretton. Men det gick och vi gjorde en lång rundtur utanför turiststråken. Flera stora gångar, en hel del stalaktiter och stalagmiter och snygga draperier. Märkligast av alla var en liten stalagmit där en tusenfoting hade fastnat för en tio år sedan och som nu var helt inbäddad i kalcit. Speleothemen växer till snabbare här än hemma! Turen tog fyra och en halv timme och var resans längsta, så vi hade fortfarande gott om tid att turista i Budapest så vi var några som gick på en liten konsert med Huzella Péter (tidigare sångare i Kaláka) efter en liten "grisfest"(!; inte riktigt så illa som det låter, snarare grisslaktens motsvarighet till skördefest där vi blev bjuden på olika slags korvar; uppskattades av alla utom gruppens vegetarian!; också denna gång var det Peter som stod för arrangemanget).
Tiden gick alldeles för fort! Ibland händer alldeles för mycket för att man riktigt ska hinna hänga med själv! Måndagen kom och därmed sista grottdagen. Grottan vi besökte den här gången, den 6 km långa Ferenc-hegyi-barlang (Fransdalsgrottan), var Sándors gamla hemamarker, men det var 25 år sedan han arbetade i grottan, så vi guidades återigen av Szabolcs. Ferenc-hegyi-barlang är ökänd efter en olycka 1976 då fyra ungdomar gick vilse i grottan och törstade ihjäl; det tog flera veckor innan de blev hittade och kropparna kunde bärgas. Det var också den olyckan som var startskottet för den moderna ungerska grotträddningsorganisationen och grottskyddet. Men grottan är en riktigt labyrint med korsande gångar som tydligt följde de tektoniska spricksystemen. Också här såg vi flera mycket fina baritkristaller, liksom rikligt med botryoider och cauliflorer, men grottan var förstås rätt sliten efter alla besök genom åren. Emese och jag släpptes fria i några av sprickgångarna, och äntligen lyckades jag bli ordentligt svettig! Roligt! Men alldeles för tidigt tog turen slut och det var dags att klättra upp för stegen och ut ur sista grottan. Sista grottan? Nej, inte riktigt! Några av oss hann med en tur genom turistdelen av Szemlő-hegyi-barlang (2,2 km varav 300 m utbyggt), en grotta som Sándor hade besökt åren innan den byggdes ut och han kunde berätta hur förändrad den var. Mycket hade blivit förstört under utbyggnaden (golvet hade sänkts med en meter på flera ställen och samtidigt har massor av speleothem blivit bortforslat), men utbyggnaden var ändå smakfull och lyckad. Grottan användes också i medicinskt syfte, för att lindra astma och andra andningsproblem, så på tisdagen var den stängd för besökare. Men nu var grottbesöken slut (ja, förutom för de som tog sig till Sziklatemplom, Grottkyrkan, på tisdagsförmiddagen...)! Återstod bad i svavelvätedoftande termalvatten i det anakronistiska Lukács-fürdő. Det tog oss säkert en halvtimmes irrande bland korridorer och bistra matronor innan vi med våra hyrda (i ett fall inköpt!) badmössor fick stiga ner i bassängerna. Vi stack definitivt av bland de andra besökarna som mest bestod av kurortsgäster som förmodligen fått badet på remiss. Sedan tillbaka till entrén till Szemlő-hegyi-barlang där vi fick se Egri Csabas otroliga 3D-bildvisning (ni som var med vid BSC på Gotland i somras fick också se den; Csaba var sedan med till Vadve och kommer nog att ses fler gånger i skandinavisk underjord!) och en presentation av det grävprojekt som Sándor och hans gamla grottkompisar har återupptagit de senaste åren (de efterlyser hjälp!). Efter bildvisningarna var det bara avskedsmiddagen (den här gången hade Péter ordnat med gulyás!) och en alldeles för kort kväll vid brasan kvar.
Tisdagen var avresedagen, men eftersom taxin skulle hämta upp oss först vid tolvtiden (förutom några som skulle med ett senare flyg eller stanna några dagar till) så hann vi med lite olika aktiviteter. Ett gäng försvann till Grottkyrkan, själv gick jag och några till ner till ett gammalt centrum vid Donau och besökte kondis på väg till den gamla romerska amfiteatern, ett minne från tiden då militärbasen Aquincum låg här i närheten. Och så en snabb langos och sedan buss upp till grotthuset, taxi till flygplatsen och några timmar senare var vi tillbaka till Stockholm.
Stort tack till alla deltagarna, våra guider (Szabolcs, Csaba, Szilvia), Péter (inte minst för middagarna och allt pyssel med grotthuset!), Emese för massor av hjälp nere i stan och suveräna simultantolkningar, och sist men absolut inte minst, till Sándor för genomförandet av turen och alla arrangemang! Jag hoppas du får med några av oss till ditt grävprojekt nästa sommar om inte förr!
Stockholm, oktober 2007
Tack till Björn Grinder, Iwo Myrin, Mia Andrée och Bálint Emese Orsolya för tillåtelse att använda fotografierna!
Texten är tidigare publicerad på grottegruppa.no som tråd 1745 den 12 oktober 2007.