Några Hälsinge-sägner

Johannes Lundberg

Inledning

Under ett besök i Stockholm hittade jag en mängd sägner i en låda i källaren under Svenska Författarföreningens gård vid Karlbergskanalen. Jag hade i den här artikeln tänkt ta med några av de många sägnerna som handlade om grottor, och jag kommer givetvis att berätta dem som de var skrivna, d v s på dialekt.

De flesta var nedtecknade av en Imber Nordin-Grip under slutet av 1930-talet. Några var däremot avskrifter från äldre källor. Jag har skrivit av dem som jag fann dem, ordagrant, och jag har inte försökt att söka upp några av de skriftliga källorna eller grottorna. Eventuella litteraturreferenser före en sägen är direkt avskrivna från min källa, d v s lådan i källaren, och jag hoppas därför att de inte är för kryptiska.

Karl Wetterstrand

Låt oss inleda med en gammal sång som Nordin-Grip fick höra 1938 av en då 84 år gammal dam från Färila:

Jag har hörst ena visa av en gammal nörska, att de var en skojäna — hon bruka sjunga för baren. Var en inspektor som heta Wetterstrand — var skrivare då — han hitta på e töcka tröllmänniska i ett berg, som heta Råberge, var e fina människa sa han, jag tror han börja fria te-na.

O visan börja så här:

Karl Wetterstrand te
Råberget gick
mötte han en tröll,
den vacker var.
Då sa den:
Och hör du nå du Wetterstrand
vill du tro lova dej med mej.
Då sa-n:
Jag lutter hem och fråga,
min herre Dalman till.

Ja, fråga du din herre,
ja, fråga vem du vill,
då skall du bli den rikaste
på jorden...

Kring halsen hon hade,
ett silke så långt.
Kring medjan hon hade
ett bälte utav gull,
som lyser som solen den klara - -

Och kommer du till mig,
om den tredje torsdagskväll
skall du få se gullvätterna
de granna --

Den tredje gång
Karl Wetterstrand,
till Råberget gick
då mötte han den trolla,
den fula...

Han var fäll otrogen o måtta han int rektit passa tin, sir du.

Va kommer du till mig så sent,
vad har du här att göra,
sent om kvälla, sa hon.
Jag gätter mina getter,
jag gätter mina får.
Vad har du här att göra,
så sent om kvällen?

Och hundarna drevos,
så långt ovan fjäll,
långt bortom fjäll
åf djupa dalar...

Var nog int nå mer. Han skulle ha blivit bergtagen, kunde aldri mer sätta pennan på papperet.

Rövargrottor

Detta var tyvärr det enda jag hittade om Råberget, desto mera fanns om Laforsen och dess rövare.

En av dessa är följande, som en fru född 1862 i Hovra, berättade för Nordin-Grip:

Var en dotter ifrån Lassekrojen, o hon varst täjjin tå sju rövrar. O så hade-rom e grotta i holmen mitt i Laförsn, de är ström på bå sier om hölman. De är många, som ha sitt grotta där.

Osså senare kom dom fram te lansvägen o röva. De va tå dom som kom från Skojevallan, o dom som kom längre ifrån osså. O så .röva dom stinta där, o hon feck ett bar, o hon feck inte mindre än sju bar, o dom kasta dom i strömen, vart etter dom föddes. Då hotta dom-o, att öm-o tala ve nå fölk, så skulle dom ta ihäl-ho. Men då en dag, då ho jeck på Enskojen o sku1l tjöpa lite halm, sa-o, så ho skulle ha nå te ligga på — då tolas ho inte tala ve nå fölk utan te tala ve katta. O då seg-o åt katta att o skulle lemna nå röghalmsstrå der o her, så o fann te gå dit o hälsa på. Men o tal ve katta, sa föltje höle de — då o tala ve katta.

Men då var-e nåre som samlas, o jett fäll vara nåra o sätta ätter de där röghalmsstråa o slog alle de där sju rövra. O dom tog hem-o, o moffa min, han mindes vem o va doter åt, o när dom röva maten tå dom, som kom från Skojevalln. O han hade atanhundra te årtal.

Enligt en annan berättare (f 1855) rövades flickan från en vall som kallades Nybovalln. En tredje (f 1857) berättade att det var en jänta från Färila som hette Margit, som blev bortrövad.

Det var inte alltid till en katt hon talade, det kunde också vara en hund (enligt en man född 1862), och enligt en karl född 1863 var det mjölk hon skulle hämta.

Flickan som vart rövad av Laforsrövarna klarade sig i alla fall med livet i behåll, och det var mer än vad en Växbo-jänta gjorde, åtminstone enligt en äldre herre i Voxnan, född 1853:

De va långt tebaka, de berättas utå gammelt här från Ovanåker, dom hade en fäbovall i Voxbo, den tiden vare bara e fäbostinta på backen. På den tia fanns de rövrar i ett bärj, som heta Rövarbärje. Dom kom ner till-na -- de var två stycken o skulle ha mat m.m. Då hålldo ho på o koka mesa, var jussom ensam ho då, var ingen mer där.

Ho förstod nog, att dom skulle jöra nånting ve-na, så hon tog en skopa het mesa o kasta över dom, sen sprang o o sprang ända te Ugganåker. O hurr-e jeck sen me hennes liv, om ho sprang, så ho varst dö, de vet jag inte, men då lära dom opp o se till kräka o allt, o när dom kom opp, då kröp rövrana på vallen o var blinda.

De berättas även, att dom tog dö på fäboflicka ifrån Växbo, dom skulle ha spicka opp hennes hugge på stersväggen.

De skulle vara nåra, som haft sitt läger på Rövarbärje. Dom hade en håla, där som dom hade sitt tillhåll.

Bland andra rövargrottor i Hälsingland kan Tjyv-Jons grotta på Sagberget, Skog, och Tjyvhålet i Tjyvberget, Bollnäs, nämnas. Det kan väl sägas, att Tjyv-Jon lär ha varit från Tönnånger i närheten av Skog och blev hängd för bl a stölder i Svegs kyrka (Nordlander, Norrl saml-ser 1, s 158), och i Tjyvhålet höll tjyvar från Görtsbo till, när de inte hade bundit fruntimmersskor baklängs på sina fötter och var och rövade i byn. Se också under rubriken "Trollkyrkor".

Herr Olovs bure

En sägen som handlade om något helt annat var den om Herr Olovs bure, som Nordin-Grip fick berättad för sig år 1926, och som senare publicerades i Folkminnen och Folktankar, häfte 2, Göteborg 1938.

Sägnen utspelade sig för länge sedan i Skogs socken utanför Söderhamn. Det var nämligen en präst där som kallades Herr Olov, och som var gift. Under ett besök i byn Lingbo i närheten, träffade han dock en grann jänta som han blev kär i. Han tog med sig flickan hem till byn, men gömde henne i en grotta i Prästhagen på någon minuts gångavstånd från prästgården. Prästfrun fattade dock efter ett tag misstankar, och följde en dag efter Herr Olov, utan att han anade något. I grottan blev så de två överraskade av prästfrun och kyrkvärdarna, som hon hade haft med sig, och prästen vart avsatt.

Det lustiga med den här historien är att den säkert är helt sann!

För det första finns det en grotta i Prästhagen, kallad Herr Olovs bure, som enligt Nordin-Grip kunnat varit bebodd. Att den låg i prästhemmets absoluta närhet gjorde inte så mycket, den var mycket svårfunnen.

För det andra blev en Olaus Abrahami pastor i Skog år 1622. Enligt Herdaminnet blev denne Olaus avsatt för något brott, som inte rubricerades närmare. Olaus lär ha försökt återta -tjänsten i Skog år 1634, men han fick inte det, utan han fick leva sina sista år hos sin måg Samuel Gestrin i Norrala.

För det tredje ska Nordin-Grip ha funnit en liten randanmärkning i ett gammalt utkast till Series Pastorum i Skogs kyrkoarkiv, som berättade att Olai Abrahami vart avsatt för svår lösaktighet. Vi kan nog anse att Nordin-Grip lyckades bevisa äktheten i sägnen, som hade levt kvar i folkmun i nästan 300 år!

Trollkyrkor

Apropå kyrkor så finns det givetvis några historier om Trollkyrkor, bl a så lär det finnas två stenar som står och lutar sig mot varandra i trakten av Utnäs, Forsa, som kallas Trollkyrka. Och i trakten av Håknorrbo ska det finnas en klyfta, där vattnet porlade underligt, och där hade trollen sin gudstjänst, varför platsen kallades Trollkyrkan. Ytterligare en Trollkyrka ska man kunna hitta på Kasberget i trakten av Mo.

Om en annan Trollkyrka berättades det för Nordin-Grip av en karl från Mo, född 1869:

Vi hare Tröllkörka i Djuffdalsbärje å, en stor hälla me minder stenar inunner, så en kan gå där, o så har dom ela där. Där har dom vari, dom som har vari fridlysta. De var tjyvar här, en som dom kalla för SmeLars, e var stortjyven de. De var gubben Staffan i Kilbo o gammel Sundström, som hitta på-n på e myra, dom var etterlyst, SmeLars o en till, stog o höll på dela sina pengar i greps på myra.

Stor-Gunbjörns grava

En hel del sägner om en Stor-Gunbjörn hade Nordin-Grip hämtat från andra källor än ortsbefolkningen, varför jag tänker presentera dem ganska kort.

Enligt bl a johan Nordlander (Norrlands nations lmf, acc 88:37 s 7-8) och Erik Modin (Härjedalens ortnamn och bygdesägner, Stockholm 1911, s 268 f) så var Stor-Gunbjörn otroligt stark, vilket förmodligen berodde på att han var till hälften bergtroll, till hälften människa.

Denne Stor-Gunbjörn lär ha bott i en stor grotta i Valåsen i trakten av Ytterhogdal. Det är denna som kallas Stor-Gunbjörns grava. P g a sin otroliga styrka, kunde Stor-Gunbjörn vara farlig om han inte hade något arbete. Utav den anledningen gav ortsbefolkningen honom det ena svåra uppdraget efter det andra, och ett av dem var att mura upp en källare, Hammarby-källaren, som stod kvar åtminstone vid sekelskiftet.

En gång ska Stor-Gunbjörn ha rövat bort en flicka från Hammarby, som var tärna vid ett bröllop. Stor-Gunbjörn, som egentligen inte var elak av sig, hade flickan hos sig enligt somliga ända till hennes död. Denna jänta födde en son åt Stor-Gunbjörn, som senare fick namnet Lill-Gunbjörn. Det berättas, att då sonen skulle födas, så ville flickan ha sin moder hos sig, och hon fick det också. När modern skulle gå, vart hon varnad av dottern sin, att hon skulle ställa sig bakom dörren när hon hade öppnat den. Som tur var så lydde modern rådet, i annat fall hade hon blivit ihjälstucken av den rödglödande pil som for genom dörren.

Det berättas mycket mer om StorGunbjörn, eller Stor-Gumjan som han ibland också kallas, men det mesta har inget med grottor att göra, så jag lämnar det därhän. Om sonen berättas det att han ska ha bott i en grotta i närheten, kallad Lill-Gumjas graven. Enligt vissa så lär det vara Lill-Gunbjörn som byggde Hammarbykällaren, och det ska då ha varit Stor-Gunbjörn som var det elaka trollet som var far åt Stor-Gunbjörn — eller hur det nu blir...

Blacksås

Om Blacksås berättas det faktiskt inte så mycket som jag hade väntat mig, dock hittade jag lite, bl a det som berättades av en Delsbobo, född 1857, för Nordin-Grip år 1938:

Trollen i Blacksås, kom det nån jägare dit, blev dom tajjna, dom hade nät av månstrålar och fånga människor i.

Dom hade en kapten på Delsbo regemente som heta Lilliebielke, var tre alnar lång den där och hade tur med Evas döttrar. Han hade många, som var sinnu på-n, för dom var svartsjuka på-n - - han ligger begraven i Sunnanå. Han vart bergtäjjien i Blacksås, men han hade så mycke stål på sej, så han gjorde sej fri.

En annan Delsbobo, född 1872, berättade följande historia för Nordin Grip:

Remnan i Blacksås, de var en som skull mäta den där, hadde en slända o snurra. Pigene sått hemma o spann på spinnröck, bruka inte stecka så mycke då, o vallsömen var snart un danstöka, så då hadde rom en sån där slända mä sä, en långslända, sa rom. Line hadde dom sått i förkläslinningen. Då var e en flicka, som tänkte hon skulle låta den där trån gå ner — slännan o trån då. När hon drog opp den, följde de mä en dösskalle o en röst ropa: — Mät inte min längd, för då skall du själv bli mätt.

Kanhända var det trollet Blake som ropade, eller var det Kopparbergsgruvfruns rika syster? Den frågan får vi nog inte besvarad, däremot lär Phragmenius (Delsbo 1684, Ranns om Ant 1667—84) ha funnit en sägen som berättade att "Patriarkens Noe ark skulle under heela Werldenes Syndaflod, dher stått så att der aff skola på berget wara spijkar fundne."

Det kanske kan sägas att det går en sägen som liknade den om mätningen av Blacksås remna, om en grotta i Småkeppran i trakten av Skillre, Färila.

Så mycket mera berättades inte om Blacksås, i alla fall inte vad jag kunde hitta.

Klätthålet

Om Klätthålet vid Delsbo har det berättats en hel del, varom lite redan har varit omskrivet i Grottan av Christer Westerdahl (se nr 2/73 årg 8). Därför tar jag inte upp de sägnerna utan berättar istället om några andra, bl a en om en torpare som bodde i närheten av Klätthålet (J P Hansén, Hälsingerunor 1935—1937). Han lär ha varit ute en dag i skogen för att arbeta. På vägen hem stötte han på en ko som hade gått ner sig i en myr. Efter flera timmars slit så hade torparen fått upp kon, som var större än en elefant och hade ett juver stort som en stor kopparkittel. Det underligaste med kon var dock att den kunde tala! Hon sade till torparen, att han skulle bli belönad för sin gärning.

När torparen kom hem efter en stund, fann han att de förut så enkla träfaten hade blivit förvandlade till skinande guldfat och skedarna till guldskedar o s v. Till och med huggkubben ska ha blivit till guld! Och det ska ha varit klättfolkets tack för hjälpen för att han drog upp deras ko.

Klätthålet lär ha varit en mycket stor grotta, åtminstone om man får tro den man, född 1865, som berättade följande historia:

I Klätthålet har dom släfft ner en hund, och han har kommit fram i Grettjesberge på vägen te Ljusdal.

I Hjelmström, Från Delsbo, Sv Lm XI, 4:84, finns följande att läsa för den som så vill:

Hä va e brellesra, sum sku sta o se dare Klätthöle, o bruggummen o brua jeöck först. Men dam hadde glemt borst tå häva ne nåra brännvinsgi hänne hån bullbit framför sä. Da varst trölle skajeren. Men då dam kun dit o las Fader Vår, slafs dam däjja.

Enligt en annan berättare (f 1866 och från Ljusdal) så slocknade ljusen för bröllopsskaran när de var inne i grottan, så de fick vända ut av den anledningen.

Hjelmström berättar också (Från Delsbo, Sv Lm XI, 4:62) följande:

Dare nörgwäna är-e e höl ti en steönbacke davve Klättgåln. Hä ä int större, än att en kar häkte krip ne dar mä beöna för. Når-n ha krupe e lite stittje, kumme-n tä e rum, sum ä sa hegt, att en häkte stå på knän. Säan blir e smallt ijann, men säan-en krupe e stittje tä, kumme-n tä e större rum. Dar kan en kar stå rak. Säan är-e två höl tä inevver, men dar ha ingen krupe på länje.

De gamle sae, att de dar höla va två gånga, En eöna jeöck inunner Asgåln, o dar stupa dam ti e jargrinn, men länger kam dam int. En andra gången sku gå änna tä Jussdal, o gå upp nårst på annersia ölva.

Dä dar vät no ingen, hur-e har sä, men de sum ä visst, hä ä att förre bodde trölla dare Klätthöle. Men moffar ha skabbas mittje mä tröllbara. Dam va glasint o kweck, men grannsint va dam å. Dam villa smaka maten tå moffar o hans siskan o de andre fölkbara. Men dam villa ha "på ett spett", för hä ha gått Gussol evver hännan, må vetta. Tröllbara tickte mittje um välling o pläga äata upp för de andre bara.

En gång sku dam ginna sä tä fate lamä de andre bara. Men dam häktant äata. Då undras de andra bara, kumte töllbar a int åt ätte vanliheöta, o frägaa dam. Då svara tröllbara: — Mora era ha jorst vingelvangelti välinga, sa vi häkta-nt äata. Men mora stog damä spissen o log, för ho hadde rita körs mä sleva evver vällingfate, inna ho sätte fram-e.

Sa kom-e dag, då tröllbara va ulämpele mostulen o sörslen. Dam jeötta flitta däjja, sa dam, o följa mä förlldra senne. — O nu få vi allere ha role o skabbas tähopa meör, sae dam sa sörsle, jussum dam ha villa gröte. Men hä häkta allere trölla, må vetta. — Men ni ska stega upp brått i möra o gå ut först på bron, så ska ni få nårhanna tå vöss, sae tröllbara. Men bara sör för länje, sa hä va nån aen sum ha gått ut förre. Men ha hadde snett um natta, o ti snen på bron såg dam märsa ätte e storst selltjä. Trölla hade tajje-re mä sä, når int bara passa sä på rätta tin. Säan såg dam allere nå tröll dare Klätthöle, men moffar tala mittje um de dar kwecke bara han.

För den som till äventyrs inte förstod dialekten kan jag tala om att Hjelmström beskrev kort hur Klätthålet såg ut. Det ska vara ett stort rum i grottan, varifrån det går in två gångar, som ingen har besökt på länge. En av gångarna ska ha slutat i en järngrind under Asgården, den andra skulle gå upp i trakten av Ljusdal, på andra sidan Ljusnan.

Det ska också ha bott troll i grottan, vars barn skulle ha varit mycket med människobarnen i trakten. De ville bl a bli bjudna på människomat, men "på en pinne", eftersom det hade gått Guds ord över maten. Trollbarnen lär också ha tyckt mycket om välling, och brukade äta upp för de andra barnen. En gång kunde de dock inte äta av maten, och människobarnen frågade dem varför de inte ville äta. Trollen svarade att "mor eran har gjort vingelvangelti över vällingen", med det menades att mor i huset hade ritat kors med sleven över välligfatet.

En dag var trollbarnen modstulna och sorgsna. De skulle flytta därifrån, sa de. Trollbarnen sa också att de andra barnen skulle stiga upp tidigt på morgonen därpå och gå ut på farstubron innan någon annan hann ut, för de skulle få något av trollen. Men barnen sov för länge, så de vart inte först och de vart också utan gåvor. Det hade dock snöat under natten, så de kunde se spåren efter en stor silverkedja. Trollen hade tagit den med sig, eftersom barnen inte passade tiden. Sedan dess har inte några troll setts till mera i Klätthålet.

Det finns dock fler historier om småfolket i Klätthålet, bl a i Bror Hillgren, En bok om Delsbo, I, 1925. Jag tar inte med dem, eftersom de redan är tryckta och inte bör vara alltför svåra att få tag på för den som önskar läsa dem.

Jag tror jag har återberättat de flesta och viktigaste sägnerna som jag hittade, hoppas inte dialekten har varit för svår att förstå bara.

Tidigare publicerad i Grottan 23(4): 4-10 (1988).